Därför fungerar inte transplantation vid diabetes
Abnorma proteininlagringar i den transplanterade vävnaden kan vara ett viktigt skäl till varför den goda effekten av en celltransplantation vid diabetes ofta inte blir bestående.
- Våra resultat pekar på vikten av att hitta metoder att förhindra uppkomsten av sådan amyloid för att förbättra resultaten på längre sikt av dessa transplantationer, säger professor Per Westermark vid Institutionen för genetik och patologi vid Rudbecklaboratoriet i Uppsala.
Transplantation av insulinproducerande celler har under senare utvecklats som en allt mer attraktiv metod att försöka bota mycket svår så kallad typ 1-diabetes. I många fall har patienter efter transplantationen helt kunnat slippa insulinsprutorna.
- De transplanterade så kallade betacellerna brukar fungera fint under en tid, men inom några år brukar funktionen gradvis gå ner så att patienten måste ta insulinsprutor igen, säger Per Westermark.
Den vanligaste förklaringen till att detta sker har hittills varit att patientens immunförsvar angripit och förstört de transplanterade cellerna.
- Våra egna experimentella försök har dock pekat på att abnorma proteininlagringar kan vara en väl så viktig orsak till att de insulinproducerande cellerna dör. Detta antagande kan vi nu för första gången bekräfta gäller även i patienter, säger Per Westermark.
I vävnadsprover från en man som dött i hjärtinfarkt fem år efter att han för första gången genomgått en transplantation med insulinproducerande fann forskarna omfattande abnorma inlagringar av protein, så kallad amyloid. Sådana inlagringar, fastän med andra proteiner, är ett viktigt kännetecken för bland annat Alzheimers sjukdom och Galna kosjukan.
Amyloidinlagringar förekommer också ofta hos patienter med den vanligaste formen av sockersjuka, typ 2-diabetes.
- Så trots att celltransplantationen enbart används vid mycket svår typ 1-diabetes verkar det som om de transplanterade cellerna mer beter sig som vid typ 2-diabetes, säger Per Westermark.
Så jobbar vi med nyheter