Uppståndelsen var stor när den första linjen invigdes den 11 september 1906. På den tiden hade Uppsala cirka 25 000 invånare.
Ett tjugotal spårvägsentusiaster låg bakom den första spårbundna trafiken i Uppsala. I början av förra seklet lyckades de på kort tid övertyga finansiärer och stadens starke män att det var något att satsa på.
Det nybildade spårvagnsbolaget fick i uppdrag att "anlägga spårvagnar samt att därå fortskaffa passagerare och gods".
Man kan lugnt säga att de raskt skred från ord till handling, inte minst jämfört med dagens utdragna processer. Planerna tog form 1905. I mars 1906 påbörjades arbetet med spårvagnsanläggningarna och redan den 11 september samma år, var trafiken igång.
Den första linjen gick mellan Stora torget och Grindstugan, som låg nära Dag Hammarskjölds väg, i höjd med Regementsvägen vid Rosendal.
Karta från 1930 över Uppsalas spårvagnslinjer.
Ursprungligen var ytterligare två linjer planerade, dels Sysslomansgatan - Järnvägsstationen, dels Svartbäcken - Kungsängsesplanaden. Dessa båda linjer dröjde dock lite eftersom det var svårt att få tag på fordon. Det i sin tur berodde på att många städer ville ha spårvagnar vid den här tiden.
Den här stolpen finns i korsningen Dalgatan/Sysslomansgatan. Stolpen höll en elledning som levererade ström till spårvagnarna. Bilden till vänster är från 1908.
Sträckningarna byggdes sedan ut gradvis under 1910-talet. Spår anlades i bland annat delar av Luthagen längs med Geijersgatan, det blev vagnstrafik i Svartbäcken och vid Polacksbacken samt i flera andra områden.
Från 1928 tillkom spårvagnstrafik från centrala staden till Flottsund vid Ekoln med vita vagnar. I innerstaden var de blå.
Spårvagn fotograferad 1937 i korsningen Drottninggatan-Trädgårdsgatan.
På 1930-talet började spårvagnsturerna glesas ut och 1953 togs spårvagnarna ur trafik. Enligt Erik Lindblad, arkivarie vid Uppsala stadsarkiv, fanns flera orsaker.
– Busstrafiken tog över. Det blev flera linjer för bussarna medan det var problematiskt och dyrt att bygga fler spårvägslinjer. Antalet bilar ökade i Uppsala och det blev trångt på gatorna med spårvagnarna. En annan viktig anledning var en brand i vagnshallarna 1945 då halva vagnsbeståndet försvann, berättar Erik Lindblad.
"En del gator i Uppsala var för smala för nya spårvagnslinjer, vilket bidrog till att de försvann", säger Erik Lindblad vid Uppsalas stadsarkiv.
Än idag finns det rester av spårtrafiken i stadsbilden.
– I korsningen Dalgatan-Sysslomansgatan, nära platsen för spårvagnshallarna, finns en elstolpe som försåg vagnarna med ström, berättar Erik Lindblad. Nyligen upprustades en park där som fick namnet Spårvägsparken.
Bilden togs 1953, samma år som spårvagnarna avvecklades. Här på Stora Torget syns konkurrensen från busstrafiken.
På flera husväggar, exempelvis vid Svartbäcksgatan och Sysslomansgatan, finns det kvar så kallade väggrosetter, fästen för bärlinorna som höll upp kontaktledningen.
Några fasader i Uppsala har kvar så kallade väggrosetter som höll upp kontaktledningen till spårvagnarna. Den här finns på Sysslomansgatan.