Vad är det som gör att traditioner väcker så starka känslor?
– Det är något som ingen bestämmer över. Traditionerna är allas och något som vi äger och förvaltar tillsammans. Då blir det utmanande med könsöverskridande handlingar, för en del.
Har det alltid varit så här?
– Det var mycket vanligare i äldre samhällen att man lekte med könsroller i upptågen runt luciafirandet. Och den väldiga chockkänslan över det är ganska ny.
Hur formades luciatågen som de ser ut i dag?
– I bondesamhället var luciafirandet väldigt bullersamt där man bråkade och sjöng oanständiga visor. Man tog bort det farliga och stökiga genom att man tog in luciatågen som en sed i skolan under 1900-talet, och lärde generationer hur det skulle firas.
Varför vill en del hålla fast vid att luciatågen måste firas på ett visst sätt?
– Traditioner kan vara starkt trygghetsskapande. Man ser att det här är något som vi gör och som andra har gjort i 200 år före mig. För de flesta räcker den tanken. Men för andra måste det upprepas exakt. Och då blir det lite mer komplicerat. Alla traditioner måste förändras om de ska leva. Om de ser likadana ut så självdör det. Dagens unga protesterar mot luciafirandet som de ser som tråkigt genom att vägra ställa upp.
Finns det exempel på seder som har försvunnit av det skälet?
– Jag brukar ta kyrktagningen som ett exempel. Det var självklart att kvinnor skulle tas upp i kyrkan igen sex veckor efter att de fött barn. Men när kvinnor börjar flytta på sig kan ingen längre hålla reda på vilka som fött barn eller inte. Och den sedvänjan dog ut snabbt.
Var det samma upprörda känslor då?
– Traditionspoliser har alltid funnits. Det är tråkiga typer som inte förstår vad det är frågan om. Traditionerna skapas inte av någon yttre kraft utan av oss som bor och lever här. Men traditionspoliserna ser det som ett dåligt tecken att något förändras. För dem som ville bevara kyrktagningen handlade det också om makt, och framför allt kyrkans makt i samhället.
Finns det exempel på andra traditioner som inte fungerat?
– Ofta går det dåligt att förankra sådant som kommer uppifrån. Nationaldagen är ett sådant exempel. Det talar inte till någon och folk skiter i det. De åker till Bauhaus och handlar i stället. Och det gör de rätt i. Om man hade gjort som en del föreslår och gjort midsommar till nationaldagen hade det blivit en annan sak. Det är den mest populära helgen och den många uppfattar som mest typisk svensk.
Vilka nya seder har fungerat?
– Handeln har ett enormt stort inflytande. Och om de börjar med att ha extrapriser på en viss typ av mat en särskild tid kommer vi att börja äta det. Ett exempel på det är kanelbullens dag, som blivit allmänt accepterad. Ett annat firande som dykt upp är halloweenfirandet som inte fanns alls tidigare. Det skapade en motreaktion bland dem som ville bevara det som de såg som att man skulle förstöra den fina allhelgonaseden, som egentligen inte fanns innan. Då började man mangrant bege sig till kyrkogården för att tända ljus och lägga kransar.
Hur kan man bemöta traditionspoliserna?
– Man kan berätta att våra traditioner har ett blandat ursprung. Man kan visa att det mesta av våra julfirandeattiraljer växte fram från mitten av 1900-talet. Man kan också se hur starkt det har förändrats bara över en tid av 10–20 år.
Vilka förändringar tänker du på då?
– Allt detta prål. För 20–30 år sedan skulle det ha varit helt uteslutet att ha en blinkande ren på balkongen. Men det finns överallt nu. Det visar hur man på bara några år kan förändra hela attittyden och smaknormen.
Det har också varit starka reaktioner mot att Gina Dirawi ska vara julvärd i tv. Är det samma typ av reaktion?
– Jag tror det mer är en fråga om förtäckt rasism när man börjar hänvisa till ett kristet ursprung. Den jul vi firar i dag har inget med kristendomen att göra. Det är en svenskformad högtid där maten och julklapparna står i centrum.