Vem är Medea?
– Medea is a fucking annoying person, säger Nadja Hjorton och blickar ut genom kaféets överdimensionerade glasruta på människorna som flanerar utanför.
Nadja Hjorton är 35 år, koreograf och dansare och uppvuxen i Uppsala. På tisdag har hennes tredje egeninitierade dansverk premiär på Uppsala stadsteater. Och det var där som hon för första gången kom i kontakt med dansen. 1995 i Ekeby dansstudio, belägen i Norby, grep den tag om Nadja och förde henne till en värld full av uttryck.
– Jag minns att dansandet kändes som ett sätt att uttrycka sig på och så minns jag min danslärare, Evelyn Moore Persson. Hon var så cool med sin MTV-amerikanska, säger Nadja och tar en klunk ur den minimala cappuccinokoppen.
Det var i årskurs nio som Nadja började dansa ordentligt och intresset fortsatte sedan under gymnasiet. Det var även där, sista året på Lundellska skolan, i en ekande sal med ljusgrå väggar, som Nadja Hjorton läste de första raderna ur Euripides nästan 2 500 år gamla drama Medea. En tragedi som fastnade i Nadjas minne och låg kvar länge innan hon började arbeta med den. För trots att Nadja hade mycket hon ville uttrycka genom dansen dröjde det innan hon ägnade sig åt den på heltid.
– I det Uppsala jag växte upp i talades det om studier vid universitetet och viktiga positioner inom arbetslivet. Men möjligheterna att kunna arbeta med konst och kultur var det aldrig någon som talade om. Det var sådant man ägnade sig åt utöver sitt arbete, säger Nadja.
Hon tystnar för en stund.
– Jag kanske gör någon sur nu, men Uppsala är ingen kulturstad, åtminstone inte för mig. Det är svårt att arbeta med kultur där, det fanns få möjligheter att få stöd som kulturarbetare i Uppsala jämfört med många andra platser, säger Nadja, som flyttade från stan för 15 år sedan.
I dag bor hon söder om söder i Stockholm, i Bagarmossen. Men hon har fortfarande starka kopplingar till Uppsala, och många i det feministiska scenkonstkollektivet, ÖFA, kommer också från Uppsala. Att ÖFA-kollektivet skulle komma att bli en av de allra viktigaste bitarna i pusslet Nadja Hjorton hade hon ingen aning om när hon tillsammans med andra kvinnor i de unga tjugoåren drog ihop en feministisk diskussionsgrupp.
I en trygg bubbla i någon av medlemmars ärvda soffa kunde Nadja Hjorton och övriga diskutera sin frustration över manssamhället och av vad som förväntades av dem som kvinnor. Men så beslutade de sig för att ta en vass nål och spräcka sin trygga bubbla och skrika ut sin frustration högt. Resultatet blev kollektivets första föreställning ”Var god tag plats!” som sattes upp på Reginateatern i Uppsala 2006, och vips så blev ÖFA-kollektivet ett namn som Kultursverige snappade upp.
Vid det laget hade dansen redan fört Nadja till Stockholm. Under fyra års tid befann hon sig i Balettakademins lokaler för lära sig bli en exemplarisk dansare, något hon senare förstod enbart var en liten del av dansens vida värld.
– Dansutbildningen var väldigt traditionell och det var tydligt vad som förväntades av mig som dansare och som kvinna. Jag ville inte ha rollen som gavs, och för att inte fastna i den så började jag koreografera egna saker, säger Nadja, som efter några år som frilansdansare vidareutbildade sig i koreografi.
Åren 2010–2012 gick hon mastersprogrammet i koreografi på DOCH, Dans- och cirkushögskolan, under Martin Spångbergs ledning.
– Vi fick resa runt, möta koreografer och teoretiker och se otroligt mycket dans och koreografi. Jag skapade kontakter i flera olika städer och länder och hittade nya vänner, vänner som jag nu arbetar och gör projekt tillsammans med.
Nadja berättar att hon försöker bygga sitt liv kring idén att kombinera vänskap och arbete, något som märks i hennes samarbeten. Hon strävar också efter att arbeta i kollektiva processer. I ”Medea – it’s a classic” kallar hon sig själv initiativtagare. Det är hon som har kommit med idén och satt upp ramarna för projektet, men sedan har alla inblandade skapat dansverket tillsammans.
– Jag arbetar aldrig efter en tydlig bild av en färdig produkt. Jag är mycket mer intresserad av vad som kan hända i en konstnärlig process. Den här resulterade i ett väldigt visuellt verk, helt annorlunda än vad det hade blivit om jag hade arbetat själv, säger Nadja som skapat dansverket tillsammans med Daniel Andersson, Halla Olafsdottir, Shirley Harthey Ubilla, Britta Persson, Chrisander Brun och systern Siri Hjorton Wagner.
Oftast arbetar Nadja Hjorton med andra kvinnor.
– Jag är nog präglad av ÖFA-kollektivet, som är kvinnoseparatistiskt, men har också sjukt många grymma geniala danskonstnärer som är kvinnor runt mig. Det känns pålitligt att arbeta med kvinnor, systraskap är något som gör mig trygg. Sedan kombinerar jag ju arbete och vänskap, och många av mina vänner är kvinnor, säger Nadja.
På tisdag har Nadjas dansverk premiär på Uppsala stadsteater. Den klassiska tragedin om Medea som gestaltar en kvinna vars tragiska öde leder till ett krossat hjärta, svartsjuka, hat, hämnd och den värsta av synder – barnamord.
– Medea är en klassiker som lever kvar och ses som en universell berättelse som alla förväntas kunna relatera till. Men vem är det som berättar berättelsen, och vilka representationer får utrymme i den?
Den förlorade kvinnan, den hemska modern och den hämndlystna hustrun. Medea kan representera alla de personerna. Men för den som vill läsa in mer än det kan tragedin förmedla helt andra kontexter. Nadjas Hjorton beskriver på sin hemsida Medea som någon som tillhör det förtryckta könet, en förödmjukad kvinna som tar sig an rollen som bödel och slaktar patriarkala strukturer.
Nadja Hjorton vill föra in den klassiska Medea i vår samtid fast inte påtvinga publiken sina tolkningar.
– Vi har skapat ett ganska abstrakt dansverk utifrån klassikern Medea och vill att publiken själva ska få bestämma vem Medea är.