"När jag kom ut från sjukhuset kunde jag utnyttja det jag
Morgonen är snöig och lite blåsig men lavinfaran är låg – bara en tvåa på en femgradig skala – när Uppsalabon Daniel Nilsson och tre kompisar ger sig ut på dagens skidtur i Sylarna. Det är den 5 april 2019 och de har alla lång erfarenhet av toppturer även i svår och lavinfarlig terräng.
– Vi var på väg upp och hade spridit ut oss, för vi var på ett ställe där det var väldigt, väldigt brant. Det var så brant att man måste bära skidorna på ryggen, säger Daniel.
Tillsammans med en av vännerna befinner han sig mellan två snöfält, de andra två har kommit lite längre. Det är då snön kommer. Det vita som väller fram över huvudet är allt Daniel hinner se innan han faller bakåt.
Hittills har han berättat lugnt och sakligt om olyckan, men nu bryts rösten.
– Jag sätter upp armarna framför ansiktet för att skapa en luftficka. Och så minns jag att jag säger hejdå till min sambo Frida och barnen.
Vi sitter hemma vid köksbordet i Lindbacken. I hörnet av vardagsrummet står flyttkartonger staplade i ett hörn, snart är det hus som familjen låtit bygga och som ligger bara några hundra meter bort klart. Huset som de har bott i fram tills nu är i tre våningar, inte optimalt för den som numera rullar fram i stället för att gå.
Daniel begravdes inte av lavinen utan kastades ut över klippor och stenar. "Jag känner inte mina ben", sa han till sin kompis Jerker som kunnat åka ut ur lavinen och kom till undsättning. Det är en av ett par suddiga minnesbilder, en annan flimrar förbi från helikoptern och ytterligare en från akuten. Allt annat är borta i en dimma av medvetslöshet och smärtlindring.
Men redan på Östersunds sjukhus gjorde vännerna en överenskommelse: vi ska åka skidor tillsammans igen.
Det första klara minnet är från 16 dagar efter olyckan när han fick ta en dusch. Men det tog säkert en månad innan han började förstå vidden av vad det är att vara ryggmärgsskadad. Insikten kom stötvis, vecka efter vecka upptäckte han nya saker.
– Allt under midjan påverkas, så blåsa, tarm och samliv fungerar inte som det gör på normala människor. Jag har ingen aning om när jag behöver gå på toa utan måste skapa väldigt tydliga rutiner. På så sätt är man som en bebis igen, säger han.
Daniel blev kvar på sjukhuset i närmare fyra månader. Redan från början var han otålig, tänkte att hur svårt kan det vara att rehabba det här?
Men hjärnan ville mer än kroppen. Först var han tvungen att ligga ner hela tiden och bara att sitta upp kändes till en början nästan oöverstigligt. Som att sitta på två bollar under vatten, beskriver han känslan innan han hittade en ny balans i kroppen.
Daniel masserar ryggen några sekunder, tar sedan stöd mot handtagen och hoppar fram lite i rullstolen. Nervsmärtorna i benen är konstanta.
– Det gör jätteont nu till exempel. Det måste man också lära sig att hantera, att ha ständiga smärtor och veta att man inte kommer att vara smärtfri en enda dag resten av livet.
"Det har varit otroligt tufft och många tårar. Men genom hela resan har vi valt att kämpa vidare. I somras tog vi oss upp på en fjälltopp, med lite jävlar anamma och uppfinningsrikedom", säger Daniel.
Att röra på sig, särskilt med ett par skidor på fötterna, är Daniels stora intresse som har följt honom genom livet. I tonåren gick han på skidgymnasium och elitsatsade under junioråren. Sedan har han fortsatt som elitmotionär och har bland klarat av 22 mil långa Nordenskiöldsloppet på skidor och sprungit Ultravasan.
Träningsfilosofin var att alltid vara redo att springa en mara eller åka ett vasalopp.
– Det kan ju låta extremt i någras öron. Men när man har tränat så mycket år ut och år in bygger man upp en viss hårdhet i kroppen som gör att man kan utsättas för sådana utmaningar, säger han.
När någon skadas så svårt som Daniel gjorde är fokus på att få en fungerande vardag utifrån de nya förutsättningarna. Men redan från början hade han siktet inställt längre fram än så.
– Mitt mål har varit att jag ska tävla på längdskidor igen. Jag ska kunna åka utför med min familj. Jag ska vara stark och få tillbaka så mycket av mitt gamla liv som möjligt.
"Elitsatsandet är en krydda och det är verkligen jättekul. Men det viktiga med min träning är för att må bra i livet, både psykiskt och fysiskt", säger Daniel.
Till vardags jobbar Daniel som polis i Uppsala och leder utredningar om bedrägerier. Redan tidigt efter skadan var han på jobbet och hälsade på och det kändes skönt att kollegorna fick vänja sig vid att han nu sitter i rullstol.
Också för honom själv har det varit och är en lång process.
– Jag försöker tänka att jag är inte Daniel som sitter i rullstol. Jag är bara Daniel. Det finns väl en oro i att andra ska se hinder i att någon sitter i rullstol, jag är fortfarande inte helt bekväm med det.
Ångrar han då att han gav sig ut på fjället den där dagen? Svaret kommer snabbt och utan eftertanke.
– Nej. Vi har varit ute i fjällvärlden i så många år och har vetat att det finns en risk att det händer en olycka. Det är klart att jag kan känna att jävla helvete att jag har skadat mig såhär allvarligt, men jag kan inte ångra dagen i sig.
På midsommardagen efter olyckan satt han och familjen på sin uteplats, när ett stort gäng vänner plötsligt kom förbi. Utan varken Daniels eller sambon Fridas vetskap hade en insamling dragits igång nästan direkt efter olyckan. Också arbetskamraterna inom polisen drog igång och ett liknande initiativ och pengarna går nu till bland annat en specialbyggd sitski.
– Jag vet inte hur jag ska tacka alla, säger Daniel.
Daniel Nilsson tävlar i skidor för Storvreta IK. I våras hörde förbundskapteten för paralandslaget i längdskidor av sig och nu är målet att tävla i världscupen i vinter.
Sitskin gör det möjligt att åka skidor sittande. Just det här exemplaret är särskilt anpassat för Daniels kropps styrkor och svagheter och kommer bli en viktig del i hans tävlingssatsning framåt. I våras hörde nämligen förbundskaptenen för paralandslaget i längdskidor av sig.
Nu är Daniel Nilsson en av fyra åkare i landslaget, med målet att åka världscup i vinter och en satsning mot paralympics 2022. Stoltheten i rösten går inte att ta miste på.
– Det är jättekul att de tycker att jag är tillräckligt bra, och att det ändå har gått så snabbt. Det är klart att jag också lever mycket på att jag var i väldigt god fysisk form innan jag blev skadad, säger Daniel.
En del av den dagliga träningen riktas nu om för att optimera längdsatsningen. Men framför allt handlar det om att få en fungerande vardag.
– Jag tränar för att ta hand om smärtan, för att bli stark i överkroppen och att klara förflyttningar.
Det gäller att hitta och utnyttja kroppens styrkor – både för att prestera i längdspåren och att orka i vardagen. Att undvika förslitningsskador på axlar och armar är viktigt.
Daniel tränar ungefär en timme om dagen. Den här novemberförmiddagen ska det bli ungefär åtta vändor upp och ner för backen vid Eklundshof.
Daniel är stolt över hur långt han har kommit, tack vare god grundfysik, stark drivkraft och stor hjälp från vänner och familj.
– Det har varit otroligt tufft med många tårar. Jag, Frida och barnen har gråtit tillsammans, säger han.
Äldste sonen är tio år och var efter olyckan stor nog att förstå vad skadan innebär – och vad som kunde ha hänt. I början testade han själv att ta sig upp för trappan eller ner i badkaret utan att använda benen, för att sedan kunna tipsa pappa om hur han kunde göra.
– Det är klart att man inte vill att ens barn ska gå runt och vara oroligt för mig som förälder. Samtidigt tänker jag att han får med sig något som kanske inte alla barn får med sig. Att ett handikapp inte behöver hindra och att om man tänker lite annorlunda så kan man hitta lösningar, säger Daniel.
I december var det så dags att infria det där löftet från Östersunds sjukhus, precis efter olyckan. Daniel tar fram telefonen och visar en film han brukar titta på ibland. En av kompisarna har gjort den, som ett minne av olyckan – och vägen tillbaka.
På skärmen syns bilder från sjukhuset, mängder av peppande kommentarer på Facebook och till sist Daniel i en sitski, på väg nerför backen i Åre.
– Det kändes helt fantastiskt. Det går inte att med ord beskriva riktigt hur det var.
Daniel är stolt över att han har kommit så pass långt efter olyckan. Men det är med mycket slit och många bakslag i bagaget. Och många har hjälpt till, inte minst familjen, understryker han.