Daniel har levt med tvångssyndrom sedan han var liten, men han upplever att hans symtom blir värre med åldern. Bilden är arrangerad.
– Jag vill aldrig mer sätta min fot i Uppsala, det där huset är ett trauma för mig, säger Daniel och syftar på OCD-centret i Uppsala där han vårdades under sju veckors tid.
UNT pratar med honom på telefon eftersom han finner tanken på att träffas obehaglig. Mycket har att göra med de dåliga associationerna till hans tid i Uppsala.
Han har haft tvångssyndrom (OCD) sedan han var barn och upplever att problemen bara blir värre. Det gör det svårt för honom att leva ett normalt liv.
– Jag har lite svårt att förklara, men jag har en orimlig bacillskräck. Om jag skulle tappa något på golvet och sedan lägga det någon annanstans, då håller min hjärna koll på vart det har varit. Och bacillerna sprider sig. Det är som att hjärnan jävlas med en.
Hans OCD gör även att han väljer att isolera sig själv. Efter sin tid på behandlingscentret i Uppsala flyttade han hem till sin gamla lägenhet, och han går nu bara ut när han behöver handla mat.
Daniel berättar att han länge haft självmordstankar och att han tidigare sett OCD-centret som sin sista chans till att få ett fungerande liv.
– Från november till maj väntade jag på att få en tid. Jag låg hemma och tänkte att jag inte ville leva. Men jag tänkte att snart ska jag till centret och få hjälp. Det var det som höll mig levande, säger han.
OCD-centret i Uppsala är ett av få HVB-hem i Sverige som bedriver specialiserad vård för tvångssyndrom. De boende behandlas med kognitiv beteendeterapi (KBT) och exponering med ritualprevention (ERP), vilket innebär att man under kontrollerade former får utsätta sig för situationer som väcker obehag. Tanken är att man ska behandlas i minst tre månader, men Daniel hann bara med sju veckor.
– Ett sätt att bli fri från OCD är att man utsätter sig för jobbiga saker, och det har jag gjort på OCD-centret. Men sedan avslutades min behandling. Så jag har inte fått lära mig hur jag ska hantera situationerna, utan i stället har allting blivit värre, säger han.
Men varför avslutades hans behandling?
Han berättar att den psykolog som han kände att han kunde anförtro sig till gick på semester och blev svår att nå. I stället blev han kvar med en annan psykolog som han inte alls kom lika bra överens med.
Samtidigt fanns det en annan patient på centret som ofta gick runt på de allmänna ytorna utan kläder och vägrade att duscha, berättar Daniel. Beteendet triggade Daniels OCD då han tyckte att det var äckligt, men han säger att centret inte vidtog några åtgärder.
Detta ledde till att Daniel ville ta en paus från behandlingen, fram tills hans psykolog var tillbaka igen.
– Meningen var att jag skulle komma tillbaka igen. Min psykolog hade lovat att jag skulle få fundera på när jag ville komma tillbaka, men sedan fick jag inga svar och de avslutade min behandling. Jag fick reda på det via min läkare, säger Daniel.
Dagarna efter att han lämnat gick psykologerna inte att nå. Enligt Daniel hade den ena psykologen stängt av sin jobbtelefon under semestern, och psykologen som han inte kom överens med säger han hade blockerat hans nummer. Daniel upplever att han blev ignorerad och lämnad utan stöd när ångesten efter behandlingen blev som mest påtaglig.
Men du valde ju själv att lämna – hur ser du på ditt eget ansvar för att behandlingen avslutades?
– Jag ser inte att jag gjort något fel överhuvud taget, jag åkte hem för att ta en paus och jag ville egentligen vara kvar. Jag tycker det är deras ansvar för att jag inte fick några svar från psykologerna.
Några dagar efter att han åkt hem skickade han ett mejl till centret där han två gånger beskrev att han "förlorat sin livslust" och att hans OCD blivit värre efter tiden hos dem.
Tre dagar senare kom ett gemensamt svar från tre av centrets psykologer via mejl.
"Det är verkligen hemskt tråkigt att du känner dig så illa behandlad", börjar de.
"Det är också tydligt att det i dagsläget blir svårt för dig att vara på OCD-centret utifrån att andras närvaro och beteenden skapar så många situationer som är problematiska för dig. De anpassningar som du upplevt behövts utifrån dessa situationer har vi ju inte kunnat göra fullt ut eller har inte blivit tillräckliga för dig i slutändan. Samt förstås, som du skriver, utifrån att du själv faktiskt inte vill vara kvar på OCD-centret i dagsläget."
"Jag har förlorat min livslust", skriver Daniel i ett mejl till OCD-centret. Några dagar senare försöker han ta sitt liv.
Två dagar efter att Daniel mottog mejlet försökte han ta sitt liv. Som tur är ringde hans mamma och en vän till polisen efter att Daniel lagt upp ett "Hejdå-meddelande" på sociala medier. Polisen hann stoppa honom.
Daniels pappa ringde senare upp en av psykologerna för att berätta om självmordsförsöket.
– Du kommer väl att ringa Daniel? Han har försökt ta livet av sig, sa jag. Psykologen svarade då att "nej, det ska jag inte göra", berättar Daniels pappa.
Varken Daniel eller hans pappa har haft någon kontakt med centret efter det.
Daniel har själv anmält OCD-centret till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) efter att han försökte ta sitt liv. Efter 2018 är inte vårdgivare skyldiga att anmäla självmordsförsök som inträffat i anslutning till en behandling och efter denna ändring har IVO sett en nedgång i anmälningar av självmord och självmordsförsök vid behandlingar. OCD-centret har inte anmält den här händelsen själva.
UNT har vid flera tillfällen kontaktat OCD-centret, både för att fråga om deras policy för att anmäla denna typ av incidenter, hur deras arbete ser ut och hur de arbetar mot självmord. Innan publiceringen av denna text kontaktar vi centret på nytt och frågar om de vill svara på Daniels kritik. UNT får då följande svar via mejl:
"Vi har gått igenom era frågor och ånyo diskuterat inom verksamheten. Vi har landat i samma ställningstagande som vid föregående förfrågan om deltagande i intervju, att vi ej deltar. Vi kan utifrån sekretess inte kommentera enskilda fall. Detta även utifrån omsorg om anhöriga, aktuella och tidigare elever. För, klagomål gällande vård så finns det formella kanaler att använda för patienter och anhöriga"
Om du mår dåligt
112 (Akutnummer): Vid akut livshotande situation, som vid självmordsförsök eller annan psykisk kris, ska alltid 112 ringas för snabb hjälp.
Självmordslinjen (020-22 00 60): En gratis, anonym stödlinje för den som har självmordstankar eller är orolig för någon annan. Linjen är bemannad av erfarna psykologer och kuratorer.
Mind (Telefon: 90101, Webb: mind.se): En annan viktig stödlinje som erbjuder stöd vid psykisk ohälsa och livskriser.
Förutom dessa hjälplinjer, kan man också vända sig till vården för att få hjälp med psykisk ohälsa, där psykologer, psykiatriker och kuratorer erbjuder stöd.
Att prata om självmord och psykisk ohälsa är avgörande för att bryta tystnaden och skapa en miljö där människor känner att de kan söka hjälp utan rädsla för fördömande.