Men den fina fasaden klarar inte riktigt en närmare granskning. Visserligen vill Socialdemokraterna stimulera konsumtionen genom höjda ersättningar, höjt barnbidrag och en slopad sjuklönevecka för företagen. Samtidigt vill partiet höja skatterna med sammanlagt 30 miljarder jämfört med regeringens budget.
Det samma kan sägas om Miljöpartiet. Men MP-budgeten innehåller också sådant som nu oförtjänt hamnar i skuggan av S-budgeten och alla kommentarer om hur Socialdemokraterna och Miljöpartiet har närmat sig varandra. Ta förslaget om att höja taket i a-kassan, samtidigt som avtrappningen av försäkringen blir snabbare till exempel. MP vill höja taket från 680 till 880 kronor om dagen, men i gengäld föreslå att ersättningen sänks till 75 procent mellan dag 100 och 200 av arbetslösheten.
Detta kunde lika gärna ha varit ett alliansförslag, borde ha varit ett alliansförslag. Då hade regeringen kunnat övertyga Miljöpartiet om att ansluta sig till dess linje. Nu blir det i stället regeringen som måste ansluta sig till MP-linjen, om något ska hända. Och det lär inte ske. Det skulle innebära en för stor prestigeförlust. Att även Socialdemokraterna föreslår ett höjt tak gör inte heller saken bättre. Så går vi miste om en reform som både kunde och borde ha genomförts för flera år sedan.
En höjning av taket är nödvändig för att a-kassan ska leva upp till principen om inkomstbortfall, vilket den gör i allt mindre utsträckning. Stora grupper får i dag inte ens behålla mer än 50 procent av sin nettolön utan att teckna tilläggsförsäkringar.
Genom att kombinera ett höjt tak med en snabbare avtrappning minskar inte incitamenten att snabbt hitta ett nytt jobb, däremot blir inte en kortare arbetslöshet ett direkt hot mot privatekonomin.
Nu blir det inte så. I stället får vi en budgetdebatt där partierna tävlar om att säga ansvar och sparsamhet flest gånger, till föga nytta för alla dem utan jobb.