"Det var ett sånt extremt tryck på sjukhuset. Det blev som en fabrik med löpande band", säger sjuksköterskan Fredrik Gustafsson.
– Att vara i den situationen var som att vara i krig. Och jag visste inte när jag skulle få komma ut ur bunkern, säger sjuksköterskan Fredrik Gustafsson.
Varje dag gick Fredrik upp på morgonen, kastade i sig en smörgås och tejpade sig i ansiktet. Både han och andra kollegor fick skavsår av de tätt åtsittande stridsmaskerna som sjukhuset fått från militären, den så kallade Skyddsmask 90.
– Det gick flera timmar innan man fick komma ut, kanske gå på toaletten eller bara andas fritt och dricka. För inte ens det kunde vi göra i masken, säger han.
Men de fysiska problemen var inte alls lika jobbiga som de psykiska.
– Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv, säger han.
Han arbetar på vårdenheten Aima, som tar hand om svårt sjuka patienter i vanliga fall. Men under coronapandemin i våras flyttades de till intensivvården och fick jobba med sövda patienter.
– Vi tvångsförflyttades. Först till centralintensiven och sedan till en egen coronaavdelning på 70 H, säger Fredrik Gustafsson.
70 H är ingången där uppvakningssalen för nyopererade patienter normalt ligger. Salen gjordes om till en intensivvårdsavdelning för coronapatienter i respirator, där Aima-personalen fick flytta in.
– Vi fick jobba med en högre vårdnivå än vi är utbildade för. Det var jävligt tungt att gå till jobbet och månaderna gick, det kändes som att det aldrig skulle ta slut, säger Fredrik Gustafsson.
Han får ett fysiskt obehag i kroppen när han går förbi 70 H – vilket vårdpersonalen ofta gör.
– Och det ligger så centralt så man går ofta där utanför. Jag får en kall kår genom kroppen varje gång, säger Fredrik Gustafsson.
Ibland gick vården väldigt bra, patienterna piggnade till och skickade tack till personalen när de var på hemgång.
– Men ibland kunde man inte göra något. Man gjorde bara det bästa man kunde. Och sen såg man att det inte räckte till, säger Fredrik Gustafsson.
Under våren flöt dagarna ihop och han orkade inte umgås med sina vänner lika ofta.
– Det var ett sånt extremt tryck på sjukhuset. Det blev som en fabrik med löpande band. När någon mådde lite bättre, då flyttar vi på dig för vi behöver din plats för någon annan, det var påfrestande, säger Fredrik Gustafsson.
Vårdförbundet har kritiserat sjukhusledningen för coronasköterskornas arbetsmiljö under våren, vilket UNT skrivit om i en annan artikel. Regionrådet säger till UNT att beredskapen inför framtida utbrott av covid-19 "hänger på en skör tråd".
Sjuksköterskan Emma råkade också illa ut av stressen i våras.
– Det var nya direktiv varje dag och vi hade inget inflytande. Jag har aldrig känt mig så värdelös i mitt arbete som under den här våren. Det kändes så otacksamt, säger Emma.
Hon har fortfarande psykiska besvär.
– Det blir jobbigt när jag ser alla patienter ligga där i långa rader på mage med slangarna. Jag klarar inte att gå tillbaka dit, aldrig mer, säger Emma.
Hon har fått sömnsvårigheter efteråt.
– Jag har mardrömmar där vi blir förflyttade till helt bisarra platser, säger Emma.
Värst var det under påskhelgen, minns hon.
– Det var inga chefer närvarande under påskhelgen tyvärr – bara en massa stressad personal som försökte göra det bästa av en kass situation. Med varierande resultat.
Tre sjuksköterskor vittnar för UNT om stressen på covidavdelningen.
Flera sjuksköterskor som UNT träffat har fått liknande problem. Sjuksköterskan Adam drabbades av en svår depression.
– Jag slutade träffa folk, slutade äta, slutade gå ut och slutade träna. Jag sov 10 eller 12 timmar varje natt men var extremt trött ändå. Jag hade mardrömmar. Jag kände att det här klarar jag inte mer, säger Adam.
Stressen blev för mycket. Adam jobbade på när patienttrycket var som störst. Men när sommaren närmade sig kom stressen ikapp honom.
– Jag fick självmordstankar och mådde riktigt dåligt. När jag sedan äntligen slapp gå dit så mådde jag snabbt betydligt mycket bättre. Men jag är egentligen inte helt återhämtad, säger Adam.
Återkommande förflyttningar under våren har slagit hårt mot personalens arbetsmiljö menar Adam. Alla tre sjuksköterskor som UNT pratat med tar upp problemen med att arbetsgivaren inte frågade personalen om deras åsikter, inte tog farhågor på allvar och inte lät dem lära sig journalsystemen i tid.
– De struntade i vår säkerhet. Nu vet jag att min arbetsgivare inte bryr sig om oss personal. De skiter i oss. Jag känner mig nedprioriterad som person. Det gör att jag aldrig vill jobba för Region Uppsala igen, säger Adam.
Fredrik Gustafsson är lite mer positivt inställd.
– Säger de att jag måste gå tillbaka så kommer jag såklart göra det. Men jag undrar bara hur jag ska orka, säger han.
Fotnot: Adam och Emma heter egentligen något annat.