Christer Nordström blir rörd när han tänker på vårdpersonalens omtanke och engagemang.
Det var i slutet av november 2019 som Christer Nordström märkte att han blivit hes. Han förstod inte riktigt varför eftersom han inte var förkyld, men tänkte att det nog går över.
Men veckorna gick och hesheten gav inte med sig. Tvärtom.
– I början av januari for jag till Indonesien där jag träffade vänner. Jag var väldigt hes, skrovlade och lät, men mådde inte dåligt utan hade några underbara veckor där. Jag tänkte att hesa är vi ju alla ibland, säger Christer Nordström med ett skratt och lutar sig sedan tillbaka i den vitmålade trädgårdsstolen när han berättar om motorcykelutflykter, Balis vita stränder och alla fantastiska människor han lärde känna under resan och som han fortfarande har kontakt med.
Så han var aldrig orolig – sånt ligger inte för honom – men kände när han kom hem i slutet av januari att det ändå vore bra att kolla upp det.
Sedan gick allt snabbt.
När den bekymrade husläkaren tittat i Christer Nordströms hals och upptäckt stora svullnader blev han uppmanad att ta sig till Akademiska sjukhuset på direkten. Undersökningar och provtagningar avlöste varandra. Och så en torsdag i mars 2020, i ett vitmålat sjukhusrum, fick Christer Nordström beskedet: elakartad tungbascancer.
– Det var en chock, jag var inte förberedd på ett sånt besked. Jag började gråta och mitt i den där gråtattacken var det en sköterska som kom och höll om mig. Doktorn sa "Christer, det är här allvarligt och kommer att bli en tuff behandling, men vi ska fixa det här".
Han blir rörd när han minns omhändertagandet och det stora förtroende han där och då fick för vårdpersonalen.
– Jag tänkte käre tid, alla patienter de har och så visar de ett sånt här engagemang! Det finns inte ord för att beskriva hur fantastiska de har varit och hur mycket det har betytt.
När Christer Nordström låg fastspänd i strålningsmaskinen fick han välja att lyssna på musik om han ville. Han valde Abba.
Christer Nordström hade aldrig hört talas om tungbascancer. Han fick rådet av läkaren att inte googla. Det rådet har han lytt, och tänker fortsätta följa. Han frågade heller aldrig om prognosen.
Vi sitter på konditori Brantingstorgs uteservering, med solen strilande över oss genom de omgivande trädens ännu kala kronor. Christer Nordström dricker kaffe och äter en kola med lakritssmak. Men det enda han känner är konsistensen.
– All lukt och smak är borta efter alla behandlingar. Kanske kommer det tillbaka, kanske inte. Men det spelar ingen roll. Jag lever! Jag smakar med ögonen, säger han och skrattar igen.
Under våren och sommaren 2020 fick Christer cellgifter samtidigt som cancern i halsen strålades. Det var tuffa månader. Han kunde inte äta, tappade håret, gick ner i vikt och förlorade all ork.
– Jag var riktigt dålig vid några tillfällen och tänkte att jag får se om jag klarar det här. Två gånger blev jag inlagd med dropp och då kaxade jag på mig snabbt igen. Sköterskorna tyckte att jag skulle ringt tidigare och sagt hur dåligt jag mådde av behandlingen, men haha, jag tillhör generationen som tänker att det här går väl över. Som biter ihop.
Att ha cancer mitt under pandemin innebar att Christer Nordström behövt vara extra försiktig. Men han har faktiskt haft covid. "På Slottet har vi ibland fått testa oss och plötsligt var mitt test positivt. Det enda jag kände var lite lätt ont i huvudet."
Under alla besöken på sjukhuset lärde han känna andra patienter som också var där för cancerbehandling. Vissa var oerhört sjuka. Flera var hitresta och bodde på patienthotell. När de satt där i väntrummet pratade de mycket, men aldrig om sina krämpor utan om livet och att resa.
Hur det gick för dem vet inte Christer. När hösten kom var hans behandlingar klara och det syntes inte längre några spår av cancern. Han går på efterkontroller var tredje månad. För en vecka sedan fick han beskedet att det nu ser så bra ut att det inte längre behövs några röntgenundersökningar.
– Det kändes helt fantastiskt. När jag skulle cykla hem var jag så lycklig att jag glömde hålla koll på trafiken runtomkring mig. Jag var tvungen att hoppa av och leda cykeln.
Christer Nordström har alltid haft nära till skratt. Nu känns han om möjligt ännu gladare. Tacksamheten över att leva är stor.
– Och jag mår ju så bra! Och sjukvården ... när jag låg där i sjukhussängen tänkte jag på vilken tur det är att jag bor här i Sverige och särskilt här i Uppsala där allt finns.
Som presstalesperson för Uppsalapolisen blev Christer Nordström folkkär för sin öppenhet och värme.
Det har i höst gått fyra år sedan Christer Nordström pensionerades från Uppsalapolisen. I egenskap av presstalesperson var han organisationens ansikte utåt och kom att bli folkkär för sin värme och öppenhet.
En lugn pensionärstillvaro har aldrig varit hans grej. Bara någon månad efter uttåget ur polishuset blev han timanställd som slottsvakt på Kungliga slottet i Stockholm. När behandlingarna var över i höstas kände han att det var dags att hugga i igen.
– Jag har ofta postering i östra valvet där kungafamiljen har sina kontor. Det pågår ju mycket renoveringar på slottet och ibland kommer kungen fram och frågar vad som är på gång. Kungen är rätt skämtsam. Och social! Ja det är de allihopa, förresten.
För några månader sedan när Christer Nordström stod vakt inne på slottet hände något oväntat.
– Drottningen gick förbi mig och då kände jag plötsligt hennes parfym. Jag tänkte att nu är jag på väg att få tillbaka luktsinnet. Men inga andra dofter har kommit tillbaka, det är bara drottningens parfym jag känner. Är det inte lustigt?
Christer Nordström lutar sig tillbaka och skrattar hjärtligt.
Bara någon månad efter pensioneringen från polisen blev Christer Nordström timanställd på Kungliga slottet i Stockholm.
Parallellt med slottsjobbet har Christer Nordström skrivit på en bok om sitt liv som polis. Den skulle egentligen redan varit ute i handeln, men cancern och pandemin kom i vägen. I boken dyker Christer Nordström ner i ett antal händelser. Han kommer bland annat att berätta om sin kriminelle bror som han gripit flera gånger och hur det påverkat honom som polis.
Inte helt otippat ägnas en del av boken åt Göran Lindberg, länspolismästaren i Uppsala som utåt var en kämpe för jämställdhet men som visade sig vara en grov sexförbrytare.
– Jag upptäckte tidigt att någon feminist var han inte. Jag kommer att avslöja en del om det i boken.
Våren är här. När ni läser detta har det precis varit sista april och om allt gått som valborgsfantasten Christer Nordström tänkt sig tittade han till Carolinabacken vid tretiden, det inställda firandet till trots. Han har inte missat backen en enda gång de senaste 47 åren. Inte ens i fjol när han mådde som sämst.
Den framtid han ser framför sig är ljus.
– Jag har klarat det här och jag hoppas att det håller i sig. Och blir det inte så är jag beredd på det med. Nu ska jag leva livet.