I dag är hon 86 år, men minns tydligt beslutet att flytta från familjen i Flensburg i norra Tyskland för jobbet på Ekeby bruk i Uppsala.
– Det var 1951 och bara några år efter andra världskriget. Tyskland och stora delar av Europa låg i ruiner. Folk hade det svårt och det var inte lätt att få ett arbete, berättar hon.
Christa Aldenbäck hade gått en kontorsutbildning hemma i Flensburg och hade haft ett par anställningar, men lönen var låg och hon trivdes inte så bra.
– Några vänner till mig hade hört att det gick att få jobb i Sverige så vi gick till en arbetsförmedling i Flensburg och hörde oss för. Vi fick veta att Ekeby bruk i Uppsala rekryterade folk så vi sökte och fick jobbet, säger hon.
Hennes mamma och pappa var till en början tveksamma, men gick med på att hon provade ett år. Tre av hennes kompisar hade också fått jobb så de åkta alla fyra.
– Jag minns när vi stod på stationen i Uppsala. Vi kunde ingen svenska alls och ingen var där och mötte oss, trots att man lovat. Men efter ett tag kom Ekeby bruks disponentbil och plockade upp oss, säger Christa Aldenbäck.
Alla fyra fick rum i ett hus med tolv dubbelrum kallat Tomtebohemmet som låg ett stycke från bruket.
Jobbet i fabriken var tungt och smutsigt. Christa Aldenbäck visar svartvita bilder där hon står vid en maskin som pressar kakelplattor.
– Det var både bullrigt och dammigt. Vi fick en ny arbetsrock en gång i veckan. Jag minns att mina händer blev skinnflådda när jag hanterade kakelplattorna. Jag måste tejpa dem för att klara jobbet. Men vi trivdes ändå och vi lärde oss snabbt svenska, säger hon.
Lönen var bra jämfört med hemma i Tyskland. Christa Aldenbäck och hennes väninnor tjänade mellan 70 och 80 kronor i veckan, inklusive bostad. I Tyskland hade hon bara fått 130 mark, som då hade samma värde som kronan, i månaden, utan bostad.
Efter fyra år i produktionen blev Christa Aldenbäck tillfrågad om hon ville jobba på kontoret. Hon hade sin utbildning från Tyskland i bagaget och tackade ja. Där blev hon kvar till 1962.
– Då hade jag träffat min man och vi skulle ha barn. Jag slutade jobba och blev hemmafru. Mina väninnor gifte sig också och vi blev alla kvar i Uppsala. Vi blev som en stor familj och umgås än i dag, berättar hon.
Vad tyckte dina föräldrar, du skulle ju bara provjobba i Uppsala under ett år?
– De var naturligtvis lite ledsna för att jag valde att stanna i Sverige. Men det är ändå inte så långt till Flensburg. Vi har setts regelbundet genom åren och de har varit många gånger och hälsat på här i Uppsala.