Plötsligt drog sig havet tillbaka. Ching Montree Takuathong och de andra på stranden Pakarang i thailändska Khao Lak såg förundrat hur sprattlande fiskar låg kvar och kippade efter andan.
Ching ville som många andra gå och samla in fisken, men hans morbror skickade iväg honom till marknaden några kilometer inåt land. Ett avgörande ögonblick i Chings liv.
– När jag var på marknaden hörde jag ett högt ljud, men förstod inte vad det var. Men på mopeden på väg tillbaka var det vatten på vägen. Då förstod jag att något var väldigt fel, berättar i dag 33-årige Ching Montree Takuathong när vi når honom på telefon nästan tio år efter den där dagen då han kom tillbaka från marknaden och allt var borta.
Family restaurant som Ching jobbade på var bara bråte, jämnad med marken. Åtta av de nio vänner och släktingar som Ching drev restaurangen med hade svepts iväg av vattnet för gott. Det skulle visa sig att bara Ching och en till överlevde.
Den första tiden efter tsunamin levde Ching helt och hållet för dagen, utan några planer på hur framtiden nu skulle bli.
– Varje dag gick jag bara runt och letade efter deras kroppar bland alla andra döda. Den sista, min elvaåriga kusin Neu, hittade vi på årsdagen två år efter tsunamin.
Idylliska Khao Lak, inklämt mellan havet och bergen, var det område i Thailand som drabbades värst i tsunamikatastrofen. Här dog officiellt 4 225 personer när jättevågen svepte in, men det egentliga dödstalet är sannolikt betydligt högre eftersom summan inte inkluderar de burmesiska gästarbetare som var på plats. På Khao Lak dog även majoriteten av de 543 svenskar som aldrig kom hem igen.
En dag i februari 2005, en dryg månad efter katastrofen, fick Ching veta att ett brev väntade på honom på postkontoret. Från Sverige. Det var från Uppsalabon Thomas Sonesson, som varit i Pakarang ett år tidigare tillsammans med sin fru och två söner och då tillbringat mycket tid på Family. Nu undrade han hur Ching och de övriga på restaurangen klarat tsunamin. Om någon av dem ens överlevt.
– Vi lärde känna och tycka om dem, särskilt Ching som barnen kröp upp i knät på medan han spelade gitarr. Vi hade bytt adresser, sådär som man kan göra, men det hade nog aldrig blivit något av det om det inte var för tsunamin, säger Thomas Sonesson när vi träffar honom på hans kontor i centrala Uppsala.
När Thomas förstod att Ching förlorat allt skickade han och några vänner pengar i akuthjälp. Även efter den första krisen fortsatte de att stötta Ching ekonomiskt, bland annat med pengar till den dykarutbildning som Ching alltid drömt om – med kravet att Ching skulle lära sig engelska.
Thomas och hans familj åkte tillbaka för att hälsa på flera gånger, och 2009 bjöd han Ching till Uppsala i tre veckor.
– Han älskar Domkyrkan. Och att tanka, för i Thailand är det alltid den som säljer bensinen som tankar. Haha, det blir en del roliga situationer.
2009 var också det året som Thomas och Ching startade en ny restaurang ihop i Pakarang, nära det ställe där Family legat. Den heter Memories, för att hedra de som dog i tsunamin.
– I början kom jag med femårsplaner för restaurangen. Ching bara tittade på mig och sa "Thomas. You plan too much." Thailändare lever mycket mer för dagen, men numera kan Ching ha planer för nästa säsong. Vi har mötts nånstans halvvägs. Och det har varit otroligt lärorikt, jag ser att det ena synsättet behöver inte vara sämre än det andra.
Memories Beach Bar har ständigt vuxit och är nu en restaurang med 25 anställda. Men Thomas Sonesson har aldrig tjänat något på restaurangen, och det har heller aldrig varit målet säger han.
– Det är en investering i vänskap och det är värt otroligt mycket. Jag sålde Gallerix för några år sedan, det här känns som att göra något vettigt av pengarna. Jag hjälper också en pojke där nere med bidrag till utbildning. Jag mår jättebra av det.
När vi träffar Thomas berättar han att han ska flyga till Pakarang på annandagen och delta i den minnesceremoni på Memories som Ching ordnat.
I telefonen på andra sidan jorden berättar Ching att han varje dag tänker på de som dog, men att han är lycklig.
– Jag har ett bra liv med fru och två döttrar. Och Thomas har hjälpt mig väldigt mycket, jag tackar honom och ert land.
Ching hoppas naturligtvis att det inte kommer någon ny tsunami. Men händer det kommer thailändarna att vara mer förberedda, säger han.
– Vi vet vilka tecken vi ska titta efter, som att havet drar sig tillbaka. Förut visste vi inte ens vad en tsunami var.