Hur tycker du att Psykiatrin i Uppsala fungerar?
– Stora delar av psykiatrin fungerar bra utifrån de förutsättningar som finns. Men vi har ett grundläggande problem och det är att fler och fler personer behöver hjälp och vi hinner inte riktigt med på alla områden.
Flera patienter med allvarliga diagnoser eller självmordsförsök bakom sig får träffa läkare som inte är legitimerade. Hur resonerar ni där?
– Det finns alltid tillgång till specialistläkare. Kanske inte i den minut som du sitter med patienten, men du kan be att få återkomma och boka in en ny tid med patienten.
Men är det rimligt att en patient först får vänta flera månader på ett läkarbesök, och sedan får veta att personen de träffar inte har tillräckligt med kunskap och därför måste patienten i fråga åka hem och vänta ytterligare någon månad?
– Den situationen du beskriver är inte särskilt vanligt förekommande och det är självklart olyckligt om detta sker. Vi försöker undvika att den typen av situationer uppstår genom att alla patienter ska ha en fast vårdkontakt och en vårdplan.
Av de patienter jag har träffat så har ingen vetat vem som är deras vårdkontakt eller om de ens har en vårdplan.
– Det är en brist som vi jobbar med kontinuerligt. Men vi kanske inte varit tillräckligt tydliga med det från chefshåll.
Kort efter flytten till Psykiatrins hus tog två patienter livet av sig på sina rum. Hur kan ni bygga ett hus speciellt designat för psykiatrisk vård, med en inredning som är riskfylld på det sättet?
– Det undrar jag också. Jag har ställt mig den frågan hur många gånger som helst. Jag var inte med på den tiden då det beslutades i den här frågan och jag vet inte vem som fattade beslutet.
Varför agerade ni inte snabbare efter det första självmordet? Medan ni utförde er riskanalys inträffade ju ett till självmord på samma sätt.
– Att byta ut inredning tar tid. Vi utreder självmord liksom andra allvarliga händelser på ett systematiskt sätt. Oberoende granskare från sjukhuset intervjuar både personal och anhöriga, tar del av journaluppgifter och sedan analyserar. Därefter görs en handlingsplan. Detta tar ofta åtminstone några veckor. Ibland finns dock uppenbara risker som gör att omedelbara åtgärder vidtas, så gjordes också i det ena av fallen som du refererar till.
Vad vill du säga till de patienter som känner sig svikna och har tappat förtroendet för vården?
– Jag skulle vilja säga; ge inte upp hoppet! Tala om hur du mår för din behandlare och känner du att du inte får gehör, vänd dig chefen på mottagningen eller till patientnämnden. De är bra på att kommunicera med oss.