Kvinnlig chef inom omsorgsverksamhet:
"En anställd började missköta sin hygien. Hon luktade illa och kom till jobbet med fläckiga kläder. Det blev lite bättre ett par veckor, men sedan började det om igen.
Jag tog ett samtal med henne och påpekade att hon inte verkade må så bra. Det var för svårt att säga: Du luktar illa. Hon berättade att hon hade det väldigt jobbigt och stressigt hemma med många barn och en frånvarande man. Jag lyssnade på problemen men gjorde inget mer.
Medarbetaren fortsatte att lukta illa och se extremt slarvig ut i perioder. Ingen tog tag i det, men en del pratade om det i smyg i fikarummet. Tiden har gått och nu har det blivit bättre. Hemsituationen har förbättrats och hon verkar må bättre. Om något liknande händer igen har jag lovat mig själv att ta tag i problemet tidigare och på ett bättre sätt."
Manlig chef på en byggarbetsplats:
"En av de anställda luktade förskräckligt illa. Lite svett får man tåla, men det här var extremt. Det var nästan så att man fick kväljningar när man jobbade riktigt nära. Jag borde ha tagit tag i det på något bättre sätt än vad jag gjorde. Tyvärr blev det mest så att vi kom med olika gliringar: ”fan vad du stinker”, eller ”nu får du gå hem och duscha”, eller ”här behövs en gasmask”.
Jag tyckte att jag sa till, men jag tog det aldrig i enrum eller i en mer seriös anda. Ibland blev det bättre och sedan sämre igen. I efterhand tänker jag att glåporden han fick kanske till och med skulle kunna betraktas som mobbning, men han luktade verkligen väldigt illa. När projektet var slut hamnade vi på olika arbetsplatser så jag vet inte hur det har gått för honom."
Återberättat av ledarskapsutvecklare Carin Eriksson Lindvall.