När Linda var liten såg hon en biofilm som kom att avgöra hennes liv. Filmen är också orsaken till att hon vill träffas på kafé Alma nere i universitetets källare. Det är det historiska i universitetsbyggnaden som hon går igång på.
– När jag gick i årskurs fyra såg jag den första Indiana Jones-filmen och blev så fascinerad av det där äventyrliga. Då bestämde jag att jag också ville bli arkeolog precis som han. Att det blev så kan jag tacka mina föräldrar för. De sa: Va bra! Det måste du testa, säger Linda Karlsberg.
En massa år senare flyttade hon från Norrköping till Uppsala för att plugga just arkeologi, och även naturgeografi och kulturantropologi. Linda har varit ute och grävt precis som idolen Indiana Jones. Ibland blev jobbet inte exakt som hans – som när hon tvättade och skrubbade mossa från berg i Enköpings kommun i ur och skur.
– Som nyutexaminerad arkeolog skrev jag ett brev till Enköpings kommun om att jag var intresserad av hällristningar, hade ju skrivit både c- och d-uppsats i ämnet. Då fick jag praktikantjobb att skrubba rent hällristningar. Jag skrubbade på hela sommaren, det finns ju väldigt många hällristningar runt Enköping. När första snön föll var jag beredd att fortsätta, men då fick jag jobb inomhus på museet istället, säger Linda.
Fortfarande bor hon i Uppsala. Sedan många år tillbaka jobbar hon i Enköping och är nu verksamhetschef för museum och turism. Men hon har också en annan karriär som sångerska i indiebandet In Deed som bildades 1995.
– När jag var ung och kom till Uppsala flyttade jag runt på en massa olika ställen i andra hand. På första stället bodde vi tre tjejer ihop. Vi satt i köket och en av oss, en norsk tjej, såg en annons om billiga gitarrer från Ryssland som var till salu. Köpte man tre stycken blev det ingen frakt. Vi slog till och köpte varsin, säger Linda.
De ryska gitarrerna var väldigt enkla och akustiska. Linda, som aldrig spelat något instrument förut, upptäckte att musik var hennes grej. Hon var den mest ihärdiga av de tre och spelade så hon fick blåsor i händerna.
– Det var svårt att spela andras låtar, jag testade Beatles till exempel. Istället började jag skriva mina egna låtar och mina lägenhetskompisar peppade mig, säger hon.
Med sig i flytten hade Linda en stor inspirationskälla. Efter gymnasiet hade hon jobbat som au-pair i London. Det var på 1980-talet då britpopen låg i startgroparna.
– Det var otroligt mycket publik ute på klubbarna och jag tyckte om vibbarna i luften. Band som Primal Scream och Suede spelade och blev jättekända sen, säger Linda Karlsberg.
Innan hon kom till Uppsala hade hon aldrig sjungit i någon organiserad form. Bara lite hemma med sin dragspelande pappa. Men hon kände sig fort redo att gå vidare och behövde bara ett band.
– Nej, problem med självförtroendet har jag inte haft, säger Linda på sitt diskreta men självklara vis.
Året var 1995 och hon satte upp en lapp på dåvarande studentbiblioteket. En kille som läste musikvetenskap och hade ett band som låg på is svarade. Han sökte en tjej som kunde sjunga hans låtar. De träffades och klickade musikmässigt, fast det skulle komma att bli Lindas låtar som blev gruppens repertoar. In Deed hade fötts.
Förutom att skriva låtar fick Linda i uppgift att ordna spelningar och det fixade hon.
– Känslan på vår första spelning var underbar. Jag gillade verkligen att stå på scen och att få gensvar från publiken, säger Linda Karlsberg.
De började på nationer som Upplands och Värmlands. De spelade på Ollies som låg på Drottninggatan. Där fick de gig varje onsdag under en period. Indiepopgruppen hade flyt.
De sökte en ny trummis och hittade Marcus Segersvärd som också skrivit en lapp och satt upp. Han trivdes med bandet, de med honom och Linda och han blev ett par. I våras gifte de sig efter att ha varit ihop i tjugo år.
Två år efter starten fick In Deed kontrakt med ett musikförlag, det vill säga någon som bevakar bandets rättigheter och har nätverk nog att fixa spelningar. Gruppen hade låtar som rullade på P3 demo och fick en spelning på Hultsfredsfestivalen 1999.
– Det var jättehäftigt såklart. Vi hade ett hundratal spelningar i Sverige. Bara i Uppsala fanns det många scener då. Det var som om vi fick morötter hela tiden och konstigt nog blev vi inte ett dugg förvånade. Vi tyckte allt var så självklart och bad inte om ursäkt för att vi tog plats, säger Linda och borstar bort ett skräp från sina svarta byxor.
År 2001 kom gruppens första album "At 4 000 Meters".
– Med den titeln talade vi om att vi var halvvägs. Vi visste redan då att nästan album skulle heta "Everest".
Men vad de inte visste var att uppföljaren skulle komma att dröja. Våren 2004 tog de en paus – på obestämd tid. Under deras sista spelning uppträdde Linda med sonen Xander i magen.
– Det kändes rätt att göra ett uppehåll. Vi ville inte spela för spelandets skull, utan tänkte alltid väldigt strategiskt och hade tydliga mål. Alla bandmedlemmar hade sina familjer och heltidsjobb, säger Linda, som passade på att klättra i karriären under pausen och blev chef.
Tretton år senare upptäckte några bandmedlemmar att de hade låtar som inte vara klara och bara väntade på dagens ljus. 2017 kom uppföljaralbumet "Everest". Linda var tveksam till livespelningar och ville inte vara med på bild. Men den åldersnojan försvann fort.
– Först tänkte jag att det var väl ingen som ville titta på oss men sen insåg jag att vi var ju inte direkt med i Idolsvängen. Vi hade en annan publik, säger hon.
Året därefter åkte de på turné i Storbritannien och spelade i London, Manchester och Liverpool.
– Det är jättemånga på mitt jobb som inte hade en aning om att jag var sångerska i ett band. Någon sa att jag var den sista de skulle kunna tro det om, berättar Linda Karlsberg och ser road ut.
Hon tycker det är häftigt att ha två olika roller. På jobbet projektledaren och som sångerska får hon ge utlopp för sina känslor.
– Jag gillar verkligen mitt jobb, men när man har flow på scenen är det oövervinnerligt, när gitarrslingorna och alla detaljer sitter, då känner man sig som top of the world, säger Linda Karlsberg.
Turnén i Storbritannien gav bandet blodad tand. Hon började leta på nätet efter möjliga skivbolag och fann ett som verkade vara i deras smak. Gruppen fick kontakt och ett erbjudande om en turné i USA och en nyutgivning av albumet "Everest" med tre extra låtar. Den turnén blev superlyckad och de har nyss kommit hem.
– Ålder är ingenting i den här branschen. Det viktiga är att man har kvar det där pirret i magen.