När vårdponnyn Harry Potter kliver ut ur trailern vid Akademiska sjukhuset håller Ulrika Dufwa och hennes dottern Emilia Dufwa koll. Andra bilister tar hänsyn.
Det står en häst utanför barnsjukhuset på Akademiska. Många barnpatienter passerar ingången och stannar. De tittar förvånat, en del tar några steg mot vårdponnyn Harry Potter. Andra ber att få klappa honom. Föräldrar ler. Sjuksköterskor kommer ut och hälsar glatt på den lilla hästen.
– Harry tar sitt jobb på största allvar. Han sprider lugn och glädje till patienter, säger matte, Ulrika Dufwa från Fullerö.
Vårdhästen Harry Potter och hans matte Ulrika Dufwa är redo och väntar tåligt utanför Akademiska barnsjukhuset.
Harry Potter görs fin inför hans möte med Emilia som älskar hästar.
Den här tisdagen innan jul väntar Harry på Emilia Rutberg Retz som är inlagd för att hon har cancer. I tre dagar ska hon få cellgifter. Behandlingen är stark och gör att hon mår dåligt.
– Hon ville inte gå ut på promenad med oss i dag. Så vi fick locka med att det fanns något roligt men utan att avslöja överraskningen, säger Emilias mamma, Linda Retz.
Ett av Emilia Rutberg Retz intressen är att teckna. Hon sitter gärna och ofta i föräldrars säng med sina färger och ritar.
Emilia, inlindad i kläder och sittandes i rullstol, tittar med stora ögon på den lurviga ponnyn. Hon älskar hästar, skiner upp och Harry möter hennes blick. Han är vårdponnyn som besöker äldre på boenden och personer med funktionsvariationer och är van att bli klappad, omringad av rullstolar, åka hiss och gå omkring inomhus.
Men på Akademiska sjukhuset fick han inte komma in på grund av infektionsrisken utan måste vänta utanför.
– Hästar känner av om man är rädd, säger Emilia Rutberg Retz som känner sig trygg i Harrys sällskap och klappar honom på mulen.
Det var Harrys hovslagare som läste på Facebook där Emilias mamma skrivit: ”Istället för adventsfika tvingas vårt lilla hjärta vara uppkopplad. Mitt hjärta går sönder när jag ser dig ha ont”.
– Jag blev så berörd. Alla barn vill ju ha skoj så när jag fick veta att Emilias intresse var hästar tänkte jag på vårdponnyn Harry, som jag brukar sko, att han skulle kunna ge Emilia en rolig dag, säger Tina Thorzelius.
Dagen innan julafton ska Emilia Rutberg Retz få cytostatikabehandling på sjukhuset. Men julafton kommer hon fira hemma med mamma, Linda Retz och pappa, Mattias Rutberg och lillasyster, Vera. ”Vi ska ha en mysig jul”, säger Linda.
När Emilia inte får behandling utan har återhämtningsperiod bor hon i Industristaden med sin lillasyster Vera, 2,5 år, och föräldrarna Linda Retz och Mattias Rutberg. Tills för ungefär ett år sedan var Emilia en sprallig tjej som inte kände något konstigt i kroppen.
– Jag var inte trött eller något sånt. Det var mamma och pappa som såg att jag skelade, säger Emilia.
– Skelningen kom när hon började skolan. Vi tänkte att hon kanske var överansträngd. Hon tittade mycket på plattan och satt jättenära tv:n, säger Linda.
Emilia blev undersökt på vårdcentralen och på Akademiska.
– Då såg man att synnerven var svullen, att någonting tryckte på den, säger Mattias.
Emilia fick göra en neurologisk undersökning och dagen efter ringde läkaren.
– Jag minns så väl. De sa att vi behövde komma dit direkt. På vägen slog mitt hjärta så hårt och vi höll varandra krampaktigt i handen. Emilia grät och undrade varför vi måste åka dit igen. Då sa läkaren att de hade hittat en tumör. Hela vår värld föll ihop, säger Linda Retz.
De fick stanna kvar på sjukhuset. Man gjorde en operation för att få bort trycket som Emilia hade i huvudet. Tumören i hjärnan hade täppt till hålrummen där vätska skulle rinna.
När familjen kom hem blev Emilia förfärligt sjuk.
– Hon kräktes i ett dygn och blev helt lealös. Vi åkte in akut, säger Mattias.
Det visade sig att operationen inte hjälpte. Istället fick läkarna operera in en shunt, som förde ner vätskan till magsäcken. Då blev Emilia mycket bättre. Dessutom gjordes en biopsi, en operation för att ta ut vävnadsprov. Vilket behövdes för att fastställa diagnosen.
Emilia Rutberg Retz får cytostatikabehandling på sjukhuset under flera dagar. Det är jobbiga dagar och plattan gör tillvaron lite roligare på sjukhuset.
Alla föräldrars värsta skräck hade drabbat Linda och Mattias och de levde i ovisshet.
– Det tog tio dagar innan vi fick veta exakt vad det var och om läkarna bedömde att Emilia skulle få en botande behandling eller om cancern skulle vara obotbar och hon skulle ges palliativ, lindrande vård, säger Mattias.
Efter de olidligt långa tio dagarna fick familjen veta att Emilia led av pineoblastom, en sällsynt hjärntumör i tallkottkörteln som ligger djupt inne i hjärnan och är svår att behandla.
– Då kom också lättnaden – Emilia skulle få botande behandling, säger Mattias.
”Sjukhuset har tagit hand om Emilia extremt bra”, säger pappa Mattias Rutberg.
”Vi har pratat mycket med varandra inom familjen om Emilias cancer och det har hjälpt oss”, säger Linda Retz.
För Emilia var det också en jobbig tid. Hon sa ibland åt läkarna att de fick gå ut ur hennes rum och prata någon annanstans.
– Det är obehagligt när läkarna pratar om sjukhusgrejer. Jag vill hellre att mamma och pappa berättar för mig.
De tre bestämde sig för att kalla tumören för dumma snigeln.
Tycker du det är jobbigt att bli intervjuad om sjukdomen?
– Nej, det går bra, säger hon.
I april fick Emilia börja med cytostatikabehandling och under sommaren fick hon strålning i sex veckor på Skandionkliniken. Då mådde hon bättre. Ibland kunde hon leka på eftermiddagen.
– Jag önskar att man kunde stråla istället för cyto, säger Emilia som lider mest av biverkningar av cytostatika.
På barnsjukhuset möter Emilia andra barn som också har cancer.
– När jag såg en annan flicka som inte hade hår så vågade jag raka av mitt. Och pappas kompis som har cancer ser likadan ut som jag, säger hon.
På grund av behandlingarna har hon missat mycket skoltid.
– Mina klasskamrater är jättesnälla. Jag är behöver inte gå ut på rasterna och då är det alltid någon som vill hänga med mig, säger Emilia som går i ettan på Vaksalaskolan.
På sin egen säng har Emilia Rutberg Retz en jättestor samling av gosedjur. När hon ska sova får många djur bo på golvet.
Via Barncancerfonden har föräldrarna fått en stödsjuksköterska.
– Hon hjälper till med vardagliga saker. Ett konkret råd vi fått är att be en kompis berätta för övriga vänner. Man orkar inte själv, säger Mattias.
Stödsjuksköterskan är också den som sett till att Emilia fått en knapp inopererad i magen för att kunna äta mat och medicin. Aptiten är helt borta.
De känner även stort stöd från släkt och vänner.
– VI har till och med fått presentkort från en anonym person, säger Mattias.
Julafton ska de tillbringa hemma i lugn och ro. Men dan före dan ska Emilia få cellgifter på sjukhuset.
– Det är mycket som gör ont. Jag vill inte ha cancer nåt mer, säger Emilia när vi säger hejdå i hallen.