9 januari deltog hon i Cancergalan med sitt lyckosamma forskningsteam, 10-talet medarbetare från hela världen. Närmast skall hon föreläsa i samband med Världscancerdagen 4 februari. Efter vårt samtal ska hon, lite förvånande, träffa en retoriker för att förbereda sin föreläsning som ska handla om cancerbehandling och den egna forskningen (Lena verkar annars inte vara en person som behöver professionell hjälp för att uttrycka sig).
Hennes forskningsområde är spridning av metastaser – ett ord som skickar kalla kårar utefter ryggen. Lena är specialiserad på blodkärl och studerar tumörers tillväxt och spridning.
– Många cancerformer sprids via blod/lymfkärl, och det är metastaserna som förknippas med obotbar cancer. Vi vill mildra sjukdomsförloppet genom en metod att testa att täta blodkärlen på möss.
Det låter litegrann som en tung börda med många förväntningar och ett stort ansvar. Är det du och ditt forskargäng som ska rädda världen från cancer?
Hon ler en aning åt frågan men blir snart allvarlig igen.
– Du, det är viktigt att se sig som en i raden av många som jobbar åt samma håll. Ensam skulle jag inte åstadkomma mycket. När många forskare håller på med samma sak sker det förr eller senare ett genombrott: Plötsligt händer det! Saker som inte var mogna när det begav sig kan plötsligt upptäckas tack vare teknikens framsteg, säger hon och slevar entusiastiskt i sig det sista av sin yoghurt.
Pedagogiskt förklarar hon att blodkärl normalt läcker litegrann, men att cancersjukdomar gör att läckaget blir ”som en fontän på en trädgårdsslang”. Blodkärlen öser ut vätska, proteiner och celler vilket gör vävnaden sjuk, oemottaglig för behandling.
– I dag vet vi hur hålen uppstår, och kan hindra dem från att utnyttjas av sjukdomen.
Lena och hennes forskare söker nu efter sätt att täppa till hålen. De testar och använder tusentals olika kemiska föreningar. Många förkastas därför att de är giftiga, instabila eller kan ge biverkningar.
– Nu har vi ett antal som ser intressanta ut och som kan tas upp av levande organismer.
Lena växte upp i den lilla byn Bösebo, mitt i den vackraste delen av Småland. Föräldrarna var båda folkskollärare, och Lena gick i B-formskolan där tills den lades ner.
– Det var en trygg uppväxt, och jag minns fortfarande hur vi lekte i de småländska kohagarna.
Familjen flyttade sedan till Virserum och därefter till Karlstad, där hennes pappa blev rektor. Då var hon 14 år, och spelade flöjt i skolorkestern. Flöjtlärarinnan såg henne som en begåvad elev och hade stora planer för hennes räkning.
– Hon fixade faktiskt en kopia av inträdesprovet till Musikhögskolan, där hon tyckte jag skulle gå. Fast det stod ju inte riktigt på min att göra-lista, för jag ville bli läkare.
Lena ville läsa medicin därför att det var den svåraste utbildningen som hon bedömde att hon skulle klara av. Och att läsa medicin just i Uppsala var självklart. Redan som barn, när hennes mamma fortbildade vid Seminariet, fick Lena en bild av Uppsala som den vackraste staden i världen.
1975 flyttade hon in i en korridor på Kantorsgatan och började sina studier. Men tidigt valde hon forskningen, hoppade av medicinkursen och började 1979 som doktorand på Wallenberglaboratoriet, där hon bland annat ägnade sig åt så kallade transplantationsantigener som håller koll på allt främmande i kroppen. Vid det här laget hade hon träffat sin man Michael, amerikan som också gick läkarlinjen här i stan.
– Vi har alltid turats om att hämta och lämna våra barn och att åka i väg och labba om kvällarna. Det är så skönt att han, som själv är forskare, förstår mig. Jag behöver inte motivera varför jag vill jobba och varför jag vill jobba mycket.
När han forskade i USA följde hon med, och tillbringade två år i Chicago.
– Vi har alltid haft starka band till USA, och nu är ju barnen där. Tiden i Chicago var fantastisk. Det var jättespännande med nya kulturer och impulser. Vi gick på opera och experimentteater, åt thailändskt och indiskt – ja, det var en härlig tid, säger Lena, som fick ett green card och därmed möjligheter att stanna kvar. Men bägge längtade hem, till Sverige och familjen, så de återvände till Uppsala. Senare i livet återvände hon vid flera tillfällen till USA och tjänstgjorde i Boston i perioder.
– Jag tycker det är väldigt nyttigt och bra att få lära sig mer om vad som händer i andra labb. Det är viktigt att inte fastna i en miljö, säger hon.
Hon disputerade 1984 och ett par år senare fick hon sitt livs chans: en tjänst på det nyetablerade Ludwiginstitutet i Uppsala.
– Det var en bra miljö, nytt och spännande med stark pionjäranda. Det fanns pengar, idéer och duktiga människor, sammanfattar Lena som under åren där främst jobbade med tillväxtfaktorer och hur de fungerar för cancer.
1996 blev hon professor vid Institutionen för immunologi, genetik och patologi här i Uppsala. En av hennes käpphästar är att inte separera grundforskning och klinisk forskning.
– Blir det för stora glapp mellan kliniker och forskare kan patienterna bli lidande genom att de inte får tillgång till den senaste behandlingen. En sammansmältning är viktig för att det ska bli bra forskning, och sådant tar tid. Att satsa på långsiktig, grundläggande forskning är betydelsefullt.