Snön tvingas på reträtt för att ge plats åt det gröna men Camilla Liljegren ger sig inte.
Vid Kap nära Kungsängsbron ligger en smal remsa av snö. Tidiga morgnar far Camilla Liljegren runt där på skidor och avverkar varv efter varv i full fart, i spår som färgas alltmer smutsgrå. Ofta är hon mol allena på slingan, som numera omges av ett hav med barmark.
I den stigande vårvärmen utkämpar snön en förtvivlad kamp mot grönskan som dock obevekligen vinner mark.
– Varje dag tänker jag att det kan vara sista gången för säsongen och så ger jag mig ut igen, berättar Camilla Liljegren.
Den här dagen kom hon till Kap vid åttatiden på morgonen med skidorna fastspända på cykeln. Det blir ungefär 45 minuters åkning innan hon drar till jobbet på en klädbutik i city.
Åkturen är avklarad och det är dags att åka till jobbet. Camilla Liljegren packar skidorna på cykeln och far iväg.
Hennes förklaring till den flitiga träningen består av ett enda ord:
– Pannben.
Hon tränade här i Kap inför Vasaloppet men kom aldrig längre än till Mångsbodarna där hon stoppades av repet som portar eftersläntrarna.
– Jag hann inte i mål, så jag fortsätter här, förklarar hon.
Inte mycket återstår av skidspåret vid Kap i södra Uppsala.
Den kilometerlånga banan har gjorts i ordning av kommunen som Camilla Liljegren prisar för att de så sent som förra veckan lade på ny snö och preparerade spåren, trots den tynande skidsäsongen.
– Det klagas mycket på kommunen men de ska ha en eloge för att de sköter skidspåret så bra.
Camilla Liljegren pustar ut efter varven i spåret.
Hon ser åkturerna vid Kap som en stärkande upplevelse för både kropp och själ.
– Jag får motion och frisk luft. Det är också lite meditativt. Samtidigt som jag tränar kan jag höra fåglarna sjunga och se solen gå upp.