”Du vet att det brukar vara barnen som flyttar hemifrån?” sa Lena Brolins dotter en dag när de chattade på Skype.
Hennes dotter studerar på universitetet i Uppsala. Själv har Lena Brolin lämnat sin tjänst i Norrsunda församling, där hon arbetat i fem år, och gett sig av till en av världens största städer, São Paulo.
När Lena Brolin klev på flyget till Brasilien för drygt ett år sedan kunde hon inte många ord portugisiska. Och aldrig tidigare hade hon satt sin fot på latinamerikansk mark. Men arbetet som kyrkoherde på andra sidan jorden lockade.
– Det var rätt läge i livet. Vi hade pratat om att det vore roligt att göra ett äventyr och samtidigt få finnas där för andra människor, säger Lena Brolin, vars fru också fick en tjänst inom Svenska kyrkan i São Paulo.
Lovisa Möller hann knappt flytta in i sitt hus i Hova utanför Sigtuna innan hon fick tjänsten som kyrkoherde i Bangkok för två år sedan. Lovisa och hennes familj har tidigare varit bosatta i utlandet under långa perioder. Bland annat i Zimbabwe och Vietnam.
Som ung berättar hon att hon var ganska föraktfull mot den typen av arbete som Svenska kyrkan bedriver i utlandet. Men efter att själv ha varit backpacker och arbetat utomlands tänker hon annorlunda.
– Svenskar är i samma behov av andlig vägledning oavsett var de befinner sig. Och språket har en enorm betydelse. När man går i genom något svårt eller vid glada tillfällen, då ska det vara lätt att uttrycka sig, säger hon.
Men de flesta svenskar i Bangkok är inte turister, utan pensionärer och svenskar som flyttat ner. Besök vid fängelser och sjukhus är vanliga. Och Lovisa har varit inkopplad efter det mord som skedde på en svensk i landet för två veckor sedan.
– Thailand kan vara dramatiskt. Nu funderar man på vad som ska hända när landet bytt regering. Det är en oro man inte behöver ha hemma, säger hon.
Också Lena Brolin kan räkna på en hand hur många turister hon stött på i São Paulo. I stället träffar hon mest svenskar som arbetar på de svenska företag som finns etablerade i staden.
- På 70-talet var São Paulo Sveriges näst största industristad, bara Göteborg var större. Det vill säga till antalet arbetande svenskar, säger hon.
I Svenska kyrkan i São Paulo ordnar man olika aktiviteter. Det finns en grupp som träffas och tillverkar svenskt hantverk. Pengarna från försäljningen skänks till ett barnhem i staden. Tillsammans med Svenska handelskammaren bjuder kyrkan också in till ärtsoppa och punsch.
Den största skillnaden mellan arbetet i Sverige och utlandet handlar om resurser.
– I Rosersberg var vi ett arbetslag på 13 personer, ett stort gäng som arbetade tillsammans. Det saknar jag, säger Lena Brolin.
Även Lovisa Möller saknar gemenskapen. Hon arbetade tidigare som biskopsadjunt i Uppsala stift. Ett stift som består av nästan 3 000 anställda. I Bangkok har Svenska kyrkan inte ens egna lokaler. Hennes arbetsplats är därför lite överallt, där hon behövs just den dagen. Bland annat bjuder hon in till kyrkkaffe på ett skandinaviskt fik varje tisdag.
Och arbetsuppgifterna kan variera för de båda kyrkoherdarna.
– Vem är det som köper kopieringspapper? Det är jag, säger Lovisa Möller.
– Vem tar in en offert på en åskledare? Det är jag, säger Lena Brolin.
Men variationen är också något av det som gör utlandstjänsten spännande. Och kvinnorna beskriver hur fascinerade de är över alla frivilliga insatser som får verksamheten att gå runt. Ingen dag är riktigt den andra lik.
Lovisa Möller berättar om en begravningsgudstjänst där den enda kristna var den avlidne.
– Det var jag själv och 70 buddister. Det händer inte i Sverige, säger hon.
Samtidigt är att vara präst alltid att vara präst, oavsett var man är.
– En brud som ska gifta sig har samma flackande blick vare sig hon tittar på palmerna i São Paulo eller på björkarna i Norrsunda, säger Lena Brolin.