Det arabiska kaffet luktar gott av kardemumma. I soffan sitter Ahmad Alkawasmeh och håller hårt om en stor kudde. Hans tvåårige kusin Isak springer runt i rummet och visar sina leksaksbilar för sin pappa som är Ahmads morbror och svensk medborgare sedan mer än 20 år. Lika länge har Ahmads mormor Huson Hamid varit svensk medborgare. Det är hemma hos henne i Gottsunda som Ahmad, nyss fyllda 15, bor sedan fem år tillbaka.
Ahmad berättar försiktigt att han gillar skolan, att matte, fysik och historia är roliga ämnen och att han har kompisar och går i en bra klass.
Allt ser ordnat ut.
Men inget kunde vara mer fel när det gäller Ahmads situation.
– Jag hoppar hellre ut genom fönstret än åker tillbaka till Jordanien, säger han.
Vid jul 2014 kom Ahmad med sin mamma till Sverige och flyttade in hos mormor Huson i Gottsunda. De var på flykt undan Ahmads våldsamme far och mammans exmake. Dagen efter var mamman försvunnen. Hon hade återvänt till Jordanien, skulle det visa sig. Sedan dess har den svenska släktens kamp för att Ahmad ska få uppehållstillstånd och bo med sin mormor pågått. Gång på gång har de förlorat.
– Alltså det är säkert 300 miljoner papper. Jag orkar inte hänga med längre, säger Ahmad.
300 miljoner papper är förstås en överdrift, men det är en rejäl bibba dokument som ligger i ett kuvert på soffan. Kontentan av dem är att det i dag saknas skyddsskäl för jordanier i Sverige, och att inga andra omständigheter finns som ger honom rätt att stanna, enligt Migrationsverket och domstolarna.
Det är absurt, tycker Ahmads juridiska ombud, advokat Emilie Hillert, som beskriver hans fall som ett av de värsta hon drivit. Migrationsverket har enligt henne inte sett till barnets bästa i någon enda del av det komplexa ärendet.
– Det här är en liten kille som sökte asyl när han var tio år, som enligt eniga experter lider av extrem psykisk ohälsa, som har all bevisning som går att uppbringa för sin sak, som bott här i fyra år och har ett stort nätverk i Sverige – men som trots det ska utvisas. Man måste ju se att han är ett barn, säger Emilie Hillert.
I ett av dokumenten i kuvertet på soffan hemma hos mormor Huson avsäger sig Ahmads föräldrar vårdnaden för sin son. Det är underskrivet av föräldrarna i en jordansk domstol, vars tjänstemän skrivit under och stämplat. På dokumentet finns också signatur och stämplar från jordanska utrikesdepartementet och från svenska ambassaden i Jordaniens huvudstad Amman.
– Jag har ingen kontakt med min mamma eller min pappa i dag, säger Ahmad, lite bakom kudden.
Enligt Migrationsverket är dokumentet där föräldrarna tar sina händer från sin son i Gottsunda endast av ”ringa beskaffenhet”. Det innebär att man ser det som handling som går att förfalska och därför inte kan ligga till grund för ett beslut att låta Ahmad stanna i Sverige med sin släkt.
Men om det är förfalskat eller om innehållet inte är trovärdigt är ingenting Migrationsverket själva har utrett.
– Vi har nog inte gjort så väldigt mycket, säger Daniel Grynfarb, enhetschef på Migrationsverkets rättsenhet.
Han har inte utrett Ahmads fall, men är den som Migrationsverket har valt ska svara på våra frågor. Han säger att han ”läst en sammanfattning” av ärendet.
Vi har skickat dokumentet till svenska ambassaden i Jordanien, där tidigare ministern Erik Ullenhag (L) är ambassadör, och ställt frågan om äktheten. Svaret är entydigt: ”Vi kan bekräfta att underskriften på dokumentet tillhör vår lokalanställda konsulära handläggare. Den av advokaten inskannade handlingen stämmer överens med ambassadens kopia”, skriver Amelie Heinsjö, kanslichef på svenska ambassaden i ett mejlsvar till UNT och betonar att ambassaden enbart legaliserar originalhandlingar.
Advokaten Emilie Hillert ifrågasätter det rimliga i att ett barn i Sverige själv ska behöva bevisa ett sådant här dokuments riktighet.
– Med handlingens utformning och aktuella stämplar borde Migrationsverket och Migrationsdomstolen inte kunna avfärda den, utan egna utredningar, säger hon.
I en skrivning till Migrationsöverdomstolen framför hon att det i praktiken blir omöjligt för någon att bevisa äkthet när Migrationsverket alltid, utan att göra en egen utredning, kan avfärda bevis som möjligt förfalskade.
Men även om dokumentet är helt igenom äkta så räcker det inte för att Ahmad ska få vara kvar hos sin mormor i Sverige, menar Migrationsverket. Att föräldrarna inte vill ha vårdnaden om sin son innebär nämligen inte att deras föräldraskap försvinner, påpekar Daniel Grynfarb.
Det här är skälet till att man inte utrett giltigheten i domstolsdokumentet, säger han.
– Den juridiska vårdnaden är inte avgörande för ett ordnat mottagande i hemlandet. Det är skillnad på juridisk vårdnad och på att vara förälder, de är föräldrar även om de inte vill ha vårdnaden. Och Ahmad har bott i Jordanien i drygt halva sitt liv, även om det är klart att hans anknytning till Sverige blir starkare genom släkten han bor hos. Men man måste väga in tiden och att han har sina föräldrar i Jordanien.
Han påpekar också att FN:s barnkonvention säger att relationen till föräldrar ska värnas i beslut som rör barn.
Men de har ju avsagt sig vårdnaden?
– Det är en fråga för jordanska staten och hans föräldrar att se till att de tar föräldraansvaret.
Vilka garantier har ni för att de gör det, så att det blir ett ordnat mottagande för Ahmad om han kommer till Jordanien?
– Vi kan inte jobba med garantier på det sättet. Vi kan inte garantera att det skulle bli bra i Sverige heller om han skulle få stanna. Han har två föräldrar i Jordanien och då finns det ett ordnat mottagande.
Men vad har ni gjort för att ta reda på hur det blir när han återvänder, vad och vem som möter honom där?
– När vi arbetar med ett återvändande, då tar vi reda på detta mer i detalj. Skulle vi komma fram till att de inte finns ett ordnat mottagande så kan vi själva se det som ett verkställighetshinder och stoppa återvändandet.
Så du menar att ni ännu inte har kollat att själva återvändandet fungerar, även om ni bedömt att det är bästa för honom att han återvänder?
– Jo, det har vi kollat 2016, att det skulle finnas barnhem, föräldrar eller sociala myndigheter som tar hand om honom.
Men år 2016 fanns ännu inte det domstolsdokument där föräldrarna avsäger sig vårdnaden. Det signerades först 2017.
Ahmads föräldrar är separerade sedan 2007. Pappan har en ny relation. I Jordanien finns också två vuxna bröder, vars situation är oklar. Ahmad har till Migrationsverket uppgett att han inte haft någon kontakt med dem under åren i Sverige.
Enligt Ahmad och hans svenska släkt har pappan utsatt honom, bröderna och deras mor för psykisk och fysisk misshandel. Ahmad har också polisanmält sin far.
Enligt släkten har mammans psykiska hälsa blivit mycket dålig och de har nästan ingen kontakt med henne i dag.
– Ahmad har ju inte flytt krig och terror, utan sin far. Men Migrationsverket har misstrott allt han har sagt och verkar inte förstå varför Ahmad en gång kom till Sverige, säger hans gode man Barbro Souvatzis som sitter i soffan intill Ahmad och funnits bredvid honom allt sedan vintern 2015.
Vad vet ni om mamman?
– Familjen tror att hon bor i Amman, men hon mår mycket dåligt.
Så frågan är vad Migrationsverket räknar med ska utgöra det ordnade mottagandet på flygplatsen i Jordanien, som svarar upp mot kravet på barnets bästa, om Ahmad skulle anlända där nu.
– Det räcker med att en av föräldrarna är där, säger Daniel Grynfarb.
De har ju beskrivit hur pappan utsatt övriga familjen för misshandel. Ahmad har ju flytt sin far.
– Jag har förståelse för att Ahmad känner många saker kring detta.
Men han känner fel?
– Nej, nej så är det inte alls. Men det är många som känner rädsla för att återvända, men det behöver inte bli dåligt för det. En känsla får man ha, det kan inte vi göra något åt. Alla kan känna vad som helst.
Har ni frågat föräldrarna om de kommer att ta emot Ahmad? De har ju avsagt sig vårdnaden?
– Det vet jag inte, det får jag återkomma om. Jag är ledsen, jag vet inte vad vi gjort i återvändandedelen.
Några dagar efter intervjun har varken Daniel Grynfarb eller någon annan på Migrationsverket återkommit med svar.
Ahmad verkar säker på vad som väntar honom om han kommer till Jordanien.
– Ingen tar hand om mig där. Jag skulle bli utkastad om jag söker upp min pappa. Då kastar jag hellre ut mig själv, säger han och tittar på vardagsrummets fönster.
En som följt Ahmad i flera år är hans tidigare skolkurator Maria Oldberg. Från soffan i mormor Husons lägenhet säger hon att hennes främsta kritik mot Migrationsverkets behandling av Ahmad är att de inte tagit hänsyn till barnkonventionens formulering om att barnets bästa alltid ska tillgodoses. Barnkonventionen ska bli svensk lag 2020 , men redan i dag har Sverige förbundit sig att följa den.
– Det Ahmad utsatts för i Sverige är psykisk tortyr under juridikens vingar. Det är helt sanslöst. Under alla år har man misstrott allt han har berättat. Skulle en förälder bete sig så här mot sitt barn skulle föräldrarna kunna omhändertas av myndigheter, säger hon.
Daniel Grynfarb på Migrationsverket har avböjt att bemöta den kritiken.
Ahmads juridiska ombud Emilie Hillert har i sin argumentation tryckt hårt på frågor om vad som är barnets bästa och på hans psykiska mående. Såväl läkare som psykologer har i sina expertutlåtanden pekat på en ökad suicidrisk, alltså risk att Ahmad tar sitt eget liv om han tvingas lämna sin mormor och släkt i Sverige. ”En förnyad separation från mormodern liksom sitt nya Sverige kommer i sig att leda till att han bryter samman”, skriver en överläkare i psykiatri, som också noterar att Ahmads sjukdomstillstånd är livshotande.
Men enligt Daniel Grynfarb på Migrationsverket har experterna helt enkelt inte pekat på en risk för Ahmads mående som är tillräckligt stor för att lagen ska medge att han får stanna i Sverige. Han säger också att det här handlar om ”väldigt, väldigt svåra bedömningar”.
Men vad skulle ha gjort att det hade räckt, vad övertrumfar ”ökad suicidrisk”? Om man tar livet av sig är det ju för sent.
– Man tittar inte på suicidrisken som sådan, utan man tittar på måendet.
Men suicidrisk och mående hänger väl ihop?
– Ja, men man tittar på hälsotillståndet i dag, hur han mår.
Men om Ahmad ska återvända och experterna säger att det kommer att öka risken för att han begår självmord så kan ni väl inte fatta beslut efter hur han mår när han här hemma i Sverige?
– Jag förstår att detta kan låta väldigt konstigt. Vi tittar på att utlåtandena är väl underbyggda och den bedömning de gör. Här väger de inte upp mot lagstiftningens krav, som är väldigt, väldigt höga. Det är så lagstiftningen ser ut. Det här handlar inte om tyckande.
Menar du alltså att expertutlåtandena är en form av tyckande?
– Jag har inte läst intygen och journalerna, så jag kan inte uttala mig. Men den verklighet vi har att förhålla oss till just nu är vad lagen säger om vilka krav vi ska ställa.
I ett mycket uppmärksammat ärende tidigare i vintras fick den sexårige Denis från Ukraina till slut stanna hos sin mormor och morfar i Stenhagen, när Migrationsverket efter stor medial uppmärksamhet ändrade sitt beslut. Även i det fallet hade den förälder som var i livet avsagt sig vårdnaden. ”Vi kan konstatera att vi gick till beslut för snabbt. Det finns flera utredningsåtgärder som vi borde ha vidtagit”, sade Per Ek, presschef vid Migrationsverket, till UNT då.
Skolkuratorn Maria Oldberg och gode mannen Barbro Souvatzis tycker att Denis historia låter som ett parallellfall till Ahmads, och hoppas att Migrationsverket till sist ska ändra sig även i hans fall. Det enda som skulle kunna påverka läget nu är att nya omständigheter tillkommer, som kan leda till ett så kallat verkställighetshinder.
– Nu talar ju den nya regeringen om särskilt ömmande skäl igen. Kanske kan det vara en väg fram, säger Barbro Souvatzis.
Ahmad själv är fåordig, men tydlig.
– Jag vill bo hos mormor, det är vad jag vill.