Busschaufförsvardag i Uppsala

Klockan är 9.53 när busschauffören Jan-Olof Roslund kliver ombord på den gröna ledbussen vid Stora Torget i Uppsala. Exakt två timmar och fyra minuter senare ska han avsluta dagens andra arbetspass på samma ställe och gå hem för dagen.
- Det låter kanske underligt med tanke på de minutiösa arbetstiderna. Men jag gillar mitt jobb eftersom det är så fritt. Jag sköter mig själv hela tiden och får träffa väldigt mycket folk, säger han och startar bussen.

Blinkern tickar tyst i bakgrunden och hans blick söker sig mot backspeglarna. Samtidigt kommer en kvinna fram och påminner om att bussen faktiskt borde börja åka nu. Den här gången är anmärkningen av vänligt slag. Men faktum är att det gnälls en hel del på stadens busschaufförer varje dag. I kassakön på mataffären, i arbetsplatsernas fikarum, i bloggar och på tidningarnas insändarsidor. Att klagomålen framförs direkt till busschauffören händer också ganska ofta.
- Visst får jag en hel del gliringar, men de rinner av mig ganska snabbt. Om bussen är några minuter sen är det trafiksituationens fel, inte mitt, säger han.
- Sms-biljetterna skapade också en del konflikter i början. Det var och är fortfarande svårt för oss att se om de är äkta.

Att det inte blir möjligt att köpa en biljett med kontanter på bussen från och med nästa sommar är en annan förändring som Jan-Olof Roslund tror kommer att skapa åtskilliga konflikter mellan chaufförer och passagerare. I alla fall till en början.
För att undvika tjafs med resenärerna anser Jan-Olof Roslund att busschaufförer inte borde ha med biljettförsäljningen att göra. I stället borde fler kontrollanter finnas på bussarna och bötesbeloppet höjas från dagens 500 till 5000.
- Det borde räcka för att folk inte skulle chansa. Biljetterna tar mycket av vår kraft och koncentration, säger han.

Vi åker Vaksalagatan fram. En snabb titt in på Kungsgatan gör att en gen - eller till och med en senväg, alltid borde vara att föredra. Men för busschaufförerna som varje dag manövrerar sig fram bland vägarbetare och trafikljus är den oundviklig.
- Det har blivit lite lättare nu, men i vintras var det näst intill omöjligt att köra. Mitt bottenrekord är 25 minuter mellan Centralstationen och Polishuset. Då är det frustrerande att vara busschaufför, säger Jan-Olof Roslund.
Vi tar i stället sikte på Fyrislund. Ur högtalarna ropar den oklanderliga rösten ut hållplatsernas namn och Jan-Olof Roslund växlar vant mellan de två knapparna som sköter dörrarna.

Enligt en undersökning från Karolinska institutet tillhör busschaufförer den arbetsgrupp som oftast drabbas av stressrelaterade hjärtinfarkter.
- Det kan jag tänka mig. Många gånger är det ett stressigt jobb. Men det beror nog på vad man är för typ av person. Stressen kommer sig av hur mycket tid vi har mellan hållplatserna. De varierar beroende på linje och säsong. På somrarna har vi betydligt mindre tid mellan hållplatserna samtidigt som resenärerna är fler då bussarna går mer sällan.

Men trots trafikstockningar, ett par utskällningar om året och en hel del gnäll har Jan-Olof Roslund, efter 27 år i yrket inga planer på att sluta som busschaufför.
- Man kan tro att det blir långtråkigt. Men för mig är varje meter ny varje dag och man måste alltid vara på hugget. Jag har diesel i blodet helt enkelt.

Busschaufförsvardag i Uppsala

De är oumbärliga för vissa, synonyma med surpuppor för andra och i Uppsala är de de enda som inte kan undvika vägarbeten och långsamma trafikljus. Vi följde med busschauffören Jan-Olof Roslund linje 18 runt.