Klockan 12.00 på måndagen höll UL en tyst minut.
Det var förra veckan som en busschaufför och personbil frontalkrockade på riksväg 272. Trots att bussens passagerare kom undan utan allvarliga skador hade inte busschaufför och bilföraren samma tur. Ingen av de två gick att rädda.
Efter busschaufförens bortgång har sorgen varit stor. UL ville därför hedra sin avlidne kollega med en tyst minut klockan 12.00 på måndagen. Mellan 12.00 - 12.01 skulle de busschaufförer som hade möjlighet stå stilla eller köra in på närmaste busshållplats. En symbolisk handling som betytt mycket för de chaufförer som var ute och körde under måndagen.
En av de chaufförerna som stannade till under den tysta minuten var Jonas Stålstrand.
För Jonas Stålstrand kändes det bra och fint att få ta en tyst minut för sin kollega.
– Vi är busschaufförer har en liten sammanhållning, så även om jag inte kände honom var det fint och bra. Jag stannade till på en hållplats och berättade för mina passagerare om den tysta minuten. Det kändes jättebra att få göra det för honom.
Men förra veckans händelser finns fortfarande kvar i tankarna.
– Det är jättesorgligt och tragiskt. Man får verkligen en tankeställare när något sånt händer en av sina kollegor, säger Jonas Stålstrand.
En annan av busschaufförerna som också är omskakad efter den tragiska olyckan är Torkel Höglund.
– Det känns tungt givetvis. Det är läskigt att vi kör ett fordon som inte klarar en krock med en personbil.
För Torkel Höglund var det en speciell och tung arbetsdag när han körde sin bortgågne kollegas sträcka.
Torkel var också delaktig i den tysta minuten, men för honom var det inte bara det som gjorde den här arbetsdagen annorlunda.
– Det här är en speciell dag, egentligen ska jag inte sitta här och köra den här sträckan. Nu när det är en mindre som kan köra hoppar jag in. Jag kör min döda kollegas sträcka. Jag har redan kört förbi olycksplatsen idag och jag kommer att göra det igen. Det är tungt, säger han.
En annan av chaufförerna som var ute under måndagen och deltagit i den tysta minuten var Cissi Andersson som saknar sin kollega.
– Han var världens goaste. Vi har jobbat tillsammans i 17 år och han kom alltid in med ett leende på läpparna. Alltid kolugn och glad oavsett vad som hände, säger hon
Cissi Andersson tyckte den tysta minuten var kanon och ett bra sätt att hedra kollegan.
Efter olyckan så finns det oro kvar hos Cissi.
– Det är många tankar nu. Jag har kört sträckan förut och känner att det lika gärna hade kunnat vara jag, det är en farlig och svår väg att köra.
Men trots oron är hon glad för den tysta minuten.
– Jag tyckte det var kanon och var ett fint sätt att hedra honom. Ett bra sätt att visa att vi tänker på honom och hans familj, säger Cissi Andersson.