Burma två år efteråt

Det är givetvis Sveriges roll som EU-ordförande som gör att en grupp ledande representanter för Burmas demokratirörelse denna vecka och den förra besökt Stockholm och Uppsala. Sverige ensamt kan inte uträtta mycket för att påverka militärregimen i Burma, men EU har ett moraliskt ansvar att försöka.
Det var i september 2007 som militären med yttersta brutalitet slog ned de fredliga demonstrationer som från början initierades av landets tusentals buddistmunkar. Brutaliteten och likgiltigheten för befolkningens villkor har fortsatt - när Burma förra året drabbades av en förödande cyklon förhindrade juntan aktivt internationella hjälpsändningar. Ett "val" planeras till 2010, för att ge regimen en sorts legitimitet, men ingen lär låta sig luras.
Enligt ett utförligt reportage i förra veckans nummer av Time Magazine kommer det farligaste hotet mot regimen i dag från de gerillarörelser som finns bland landet stora etniska minoriteter. Men för att lägga grunden till en demokratisk utveckling i Burma krävs något annat.

Vid ett seminarium i riksdagshuset i torsdags presenterades ett program för nationell försoning som har stort principiellt intresse. De "sju allianser" av olika grupper inom landet som står bakom programmet har insett att det inte räcker att byta ut regimen. Man måste förändra människors sätt att tänka, formulera riktlinjer för ett demokratiskt samhälle som också innebär att den slutna ekonomin öppnas och isoleringen från omvärlden upphör, och presentera hållbara övergångsarrangemang.
Det särpräglade med diktaturen i Burma är det organiserade privilegiesystem som gör militären (Tatmadaw) till en isolerad samhällsklass med tillgång till egna butiker, sjukvård och annat som vanligt folk aldrig kommer i närheten av. Nyckeln till demokratisering är att militären ges en möjlighet att ta sig ur denna roll för att i stället bli en normal krigsmakt med vettiga och hedersamma uppgifter. Det är en sådan omvandling som oppositionen erbjuder sig att diskutera i fredliga förhandlingar.
Att erbjuda kompromisser där också de styrande kan ha något att vinna vittnar om stor politisk mognad och om en djup insikt att enbart fria val inte garanterar demokratisering. Kontrasten mot regimens paranoida föreställningsvärld och oförmåga att använda andra medel än våld kunde inte vara större. Men kortsiktigt gör juntan som den vill - om inte omvärlden engagerar sig på allvar.