Bullerbyn finns i miljonprogrammen

Många vuxna ser Astrid Lindgrens böcker om barnen i Bullerbyn som ett exempel på en perfekt barndom där barnen får leka fritt och sköta sig själva. Men i takt med att samhället förändras, förändras även barndomens förutsättningar. Enligt Ella Johansson, professor i etnologi vid Uppsala universitet, skapar det en oro hos många vuxna.
– Det finns många berättelser om att livet var friare förr. Många tycker det är sorgligt att den där friheten vi hade som barn har gått förlorad, säger Ella Johansson.
– Man vill gärna att det ska vara som Bullerbyn där barnen är fria att röra på sig och kan leka på egen hand. Samtidigt är många oroliga för att släppa lös sina barn på grund av till exempel trafik eller pedofiler. Man upplever att man inte längre kan låta barnen gå fritt.

Den bild som många vuxna har av barndomen i dag stämmer inte överallt.
På 70-talet genomfördes en etnologisk studie i ett villaområde och i ett miljonprogramsområde. Forskarna pratade med ett stort antal barn om deras upplevelser av sin vardag och sina lekar.
30 år senare, år 2008, genomförde en forskargrupp en ny undersökning med samma upplägg. Ett syfte var att jämföra barndomen då och nu. Resultaten från studien blir extra intressanta med tanke på att de boende i miljonprogramsområdena helt har bytts ut under den här tiden.
– När miljonprogrammet byggdes var bostadsbristen stor i Sverige, och då var de boende i området mer socialt blandat. I dag har de flesta invandrarbakgrund, säger Ella Johansson, som var en av forskarna som genomförde studien.
70-talsstudien visar att barnen i miljonprogramsområdena kunde räkna upp 46 lekar som alla barnen kände till. I villaområdet kunde barnen bara räkna upp runt 4 lekar. Den skillnaden finns kvar, enligt den studie som genomfördes på 2000-talet.
– Miljonprogramsområdena är mer trångbodda, och det finns fler barn som är ute och leker med varandra. Föräldrarna kan övervaka från fönstren, och det finns många syskon som kan hjälpa till att passa de yngre barnen. Jag tror också att trafiksepareringen, att bilvägarna går runt området i stället för igenom, är bra för barns lek.

I villaområdena tillbringar barnen mer tid i hemmet, där de pysslar eller tittar på tv. Barnen är också mer uppbokade med aktiviteter, som till exempel dans eller fotboll.
– Barnen i villorna lever ett mer planerat och skyddat liv. Det är fler inbokade aktiviteter nu än då, och föräldrarna skjutsar dem i större utsträckning. Och man leker gärna med en kompis i taget.
De skillnader som finns mellan de två studierna hittas till största delen i villaområdet.
– I dag jobbar både mamman och pappan i större utsträckning, och barn med skilda föräldrar bor oftare på två platser.
Enligt Ella Johansson ger resultatet en annan bild av hur det är att växa upp i olika typer av förorter.
– När man pratar om miljonprogram så pratar man om fattigdom och andra problem, och så gick diskussionen även på 70-talet. Och det kan ju stämma i många fall. Men resultaten från studierna ger ett nytt perspektiv på vilka miljöer som är bra för barnen.
De lekar som barnen lekte för trettio år sedan är de samma i dag. Lekarnas namn är också svenska, vilket är ett exempel på hur traditioner återskapar sig, menar Ella Johansson.
– Barn är väldigt bra på att överföra traditioner till varandra. Vissa verser och ramsor har funnits i hundratals år, och där är inga vuxna involverade i överföringen utan det går från barn till barn.