Är Sverige jämställt? Vi vill gärna tro det. Men här finns hisnande stup. Sysselsättningsgraden bland kvinnor i Sverige är högst i EU, men andelen kvinnor bland chefer i näringslivet ligger i botten. Detta belyser Nima Sanandaji i den nya rapporten Jämställdhet ur ett europeiskt perspektiv, som innehåller tidigare okänd statistik. De EU-länder som har högst andel kvinnor bland verkställande chefer visar sig vara Bulgarien (47,7 procent) samt Ungern, Rumänien, Estland, Slovenien, Litauen och Polen (över 30 procent). Sverige? Trea från botten med 10,5 procent.
Det här är förstås komplext och svårt att analysera. Förhållanden skiljer sig åt i olika länder. Samtidigt frågar man sig varför vi, som tror att vi är jämställda, ligger så skrynkligt till i förhållande till länder, där människor har en, i alla fall i enkäter, mindre progressiv syn på jämställdhet.
Jag försöker få grepp om den svenska paradoxen. Anita Göransson, gästprofessor vid Institutionen för pedagogik vid Uppsala universitet, är just i färd med rapporten Toppskiktet. Hon påpekar att andelen kvinnor i toppen skiljer sig mellan olika samhällsområden. Det finns många kvinnor i toppskikten i Sverige – dock inte i privata näringslivet.
En orsak är segregationen på arbetsmarknaden – Sverige har bland de högsta nivåerna av ojämlikhet. Och det på både höjd och bredd: det finns fler män på toppen, och män och kvinnor finns i olika yrken. Jämnast är könsfördelningen på ledande poster i politik och offentlig förvaltning, vilket är resultat av politisk styrning och kvotering (”varannan damernas”). Något som de flesta i dag anser okontroversiellt.
Kvinnor med topposter i näringslivet har inte sällan har haft en chefskarriär i offentlig förvaltning som språngbräda.
Men varför ser det då ut så här i Sverige? Jag letar bland normer, attityder och klass – inbakat i segregeringens cementklump. Nästan hälften av kvinnorna jobbar i offentlig sektor, 80 procent av männen inom den privata sektorn.
Möjligheten till deltid har enligt Göransson lockat kvinnor till det offentliga. Det har säkert förmått många att ta steget ut på arbetsmarknaden. Föräldraförsäkring och utbyggd förskola har också bidragit till hög sysselsättningsgrad. Men frigörelsen blev samtidigt en fälla. I Sverige arbetar 41 procent av kvinnorna deltid, i Lettland och Litauen är siffran 10 procent. Att kunna försörja sig själv är en god liberalfeministisk urtanke. Men vem kan försörja sig på deltid? Har Sverige också rekord i deltidshemmafruar? Och hur ska deltidare kunna göra karriär? Har kommunerna redan i utgångsläget låga förväntningar på sina anställda?
Med föräldraförsäkringen skulle man (alltså kvinnan) kunna ha barn och förvärvsarbeta. Men även den blev en jämställdhetsfälla. Lite tillspetsat kan man säga att i länder utan föräldraförsäkring måste kvinnor välja mellan barn och karriär. Den som väljer bort barn kan lättare göra karriär fullt ut. Vill man dock ha både barn och karriär ställs absoluta krav på jämställdheten.
Forskning visar också att föräldraledighet inverkar negativt på kvinnans karriär och löneutveckling. Under barnets två första år tar kvinnor ut 80 procent av ledighetsdagarna – 15 månader i snitt. Män tar ledigt i 3,8. Konsekvensen är att kvinnor av arbetsgivare uppfattas som riskfylld arbetskraft – oavsett om de har barn eller ej. Som kontrast är män med små barn den grupp på arbetsmarknaden som arbetar mest övertid. Samtidigt påverkas deras löner inte negativt av föräldraledighet.
Ökad privatisering inom vård och omsorg, som Nima Sanandaji föreslår, jämnar i sig inte ut de stora olikheterna. Lösningen är tvärtom en integrerad arbetsmarknad. För att nå dit måste vi bland annat göra något åt deltidsjobben och undervärderingen av vissa yrkeskategorier. Samt motverka könssegregering redan i utbildningen.
Mycket av jämställdhetsjobbet kommer generationsskiftena att göra. Unga i dag har andra attityder till barn, hem och karriär. Så något bra har vi väl gjort på vägen.