Bollhusmötet 1939, där studentkåren motsatte sig att ta emot judiska akademikerflyktingar, blev ett uppmärksammat och mörkt kapitel i Uppsalas historia. Lika välkända är kanske inte de händelser som utspelade sig under påsken fyra år senare när nazistpartiet Svensk socialistisk samling, SSS, anordnade ett ”riksfältläger” i Uppsala.
Lägret utgick från partiets lokal på Dragarbrunnsgatan och ledde snabbt till konfrontationer i stadskärnan. I Vretgränd samlades närmare 500 personer på långfredagen. Snart uppstod bråk mellan nazister och motdemonstranter och på grund av trängseln riskerade flera personer att trampas ner.
En av påskaftonens rubriker i UNT ”Upsalapolisen måste dra blankt” avslöjar att polisen var beredda att använda sina sablar för att återupprätta ordningen. Polisen önskade också ”att upsalaborna i fortsättningen inte visa de nazistiska lägerdeltagarna en sådan uppmärksamhet som hittills”.
Uppmaningen hjälpte föga. På annandagen kulminerade helgens oroligheter vid Uppsala högar där SSS avslutade sitt läger med ett möte. Ett par tusen åskådare hade samlats, många visade sin avsky med visslingar och rop. Kring vad som hände sedan går uppgifterna isär men klart är att ett antal poliser gick till våldsam attack mot folkmassan med dragna sablar och att flera personer skadades.
Uppsalabon Magnus Alkarp har i både pjäsen och boken "Fyra dagar i april" skildrat händelserna påsken 1943. Enligt honom var det ingen slump att Uppsala var platsen för lägret och staden betraktades i Berlin som ett judiskt motståndsfäste.
– Uppsala hade väldigt få nazister. Att lägret hölls här var för att visa hur bristande demokratin var och hur dålig ordning polisen hade på folk. Nazisterna kallar det för förutsägbara sammanstötningar, att locka fram bråk, och det är en glasklar praktik än i dag, säger Magnus Alkarp.
I UNT den 27 april 1943 finns en noggrann redogörelse för den brutala utvecklingen. Enligt Uppsalapolisens uppgifter till tidningen började stenar ”hagla” över nazisterna och polisen. Plötsligt rusade ett 20-tal polismän uppför Odins hög och slog vilt omkring sig i massan. Personer som inte kunde komma undan fick sabelhugg ”kors och tvärs” över kroppen och några träffades svårt i ansiktet.
En tidningsfotograf som stod ensam kvar på kungshögen och försökte övertyga polisen om att han var i tjänst fick slag över armar och huvudet tills han tumlade ner för sluttningen.
Många hör av sig till UNT på annandagen per telefon, personligen eller brevledes och är våldsamt kritiska till polisens uppträdande. En insändarskribent som bevittnat kravallerna på håll menar att polisen totalt tappat fattningen och att personer som redan var på väg från platsen fick ta emot upprepade sabelslag, bakifrån.
Påskkravallerna hamnade i internationell media och blev en del av ett större narrativ kring det pågående världskriget som 1943 var i ett känsligt läge. På hemmaplan startade en politiskt färgad diskussion om historieskrivningen: var delar av poliskåren lierad med nazisterna och hade de gjort sig skyldiga till övergrepp på allmänheten?
– Att kravallerna ägde rum berodde dels på att nazisterna fick ganska fritt spelrum, dels att det kom en grupp ordningspoliser från Stockholm som började misshandla folk, och som senare bluffade för att skydda sina ryggar. Tittar man i polisens facktidning 1943 kommer man märka att polisen i Sverige i allmänhet tog väldigt kraftigt avstånd från nazism, säger Magnus Alkarp.