Brukshistoria lever vidare
De skulle kunna kallas herr och fru Strömsberg. Nej, Eva Lotta Lund (född 1969) och Magnus Blanck (född 1923) är inte gifta med varandra. De är snarare gifta med Strömsbergs bruk, båda två.
Eva Lotta Lund guidar intresserade om Strömsbergs historia.
Foto: Peo Österholm
- Cirka 2000 besökare per år, säger Eva Lotta Lund, som guidat i sex år medan Magnus hållit på sedan början av 80-talet.
I påskhelgen var det dags för visning igen, då man passade på konstrundan, då många ändå är ute och kör.
Båda är födda på bruket och kan räkna anor långt tillbaka i tiden. Magnus far och farfar arbetade på bruket liksom han själv.
Eva Lottas far och farfar jobbade på bruket och på farmors sida har man varit Strömsbergsbor sedan valloninvandringen på 1600-talet.
De är inte de enda som visar runt på det gamla vallonbruket. Det finns ytterligare några guider. Men inga är så intimt förknippade med bruket som dessa båda.
- Det här bruket är allt för mig, säger Eva Lotta. Jag har det i mina ådror, jag har vallonblod på farmors sida. Det här bruket är unikt. Det har allt, det där lilla extra.
- På 80-talet var det mycket busslaster med pensionärer från Stockholm, berättar Magnus. Då fanns det matställe här
Det finns det inte idag. Men det tänker Eva Lotta så småningom råda bot på. Hon har planer på ett kafé.
Hon visar runt i masugnen, hammarsmedjan, pekar på kolhusen, sågen. Idag gajdar hon oftare än Magnus. Men han följer med och fyller på. Strömsbergs läge var perfekt för järnframställning - utmärkt malm från Dannemora, stora omgivande skogar som gav träkol och så forsen som gav kraften.
Wervier, de Geer, von Platen, Wachtmeister. Ägarnas namn virvlar förbi. Deras boningar pekas ut i brukets periferi. Men det Eva Lotta och Magnus visar är smedernas och masugnsarbetarnas arbetsplatser. I hammarsmedjan är mycket intakt och man kan förnimma ekot från hammarslagen och det väldiga vattenhjulets gång.
- 60 slag i minuten, påpekar Eva Lotta. De hördes över hela bruket.
Inne i masugnen pekar hon på ett halvfärdigt masugnsbygge. En vanlig arbetsdag 1920 kom beskedet - järnbruket läggs ner. En 300-årig epok var till ända. Arbetarna som höll på att mura en ny masugn lämnade sin arbetsplats. Tegelstenarna som de skulle till att mura ligger kvar på sin plats, precis som för snart 90 år sedan.
Några år innan järnbruket las ner hade man just byggt järnväg till Strömsberg. Den sista järnvägstransporten, säger Eva Lotta var ett tåg med ved till ägaren Wachtmeisters bostad i Stockholm. Sågverket fortsatte dock ända fram till 60-talet, då den sista arbetsdagen på Strömsbergs bruk var ett faktum.
Men under 1900-talet har den välbevarade bruksmiljön lockat helt nya yrkeskategorier till Strömsberg, skådespelare och filmregissörer, däribland en regissör vid namn Bergman. Den Goda Viljan spelades delvis in här. Den bevarade bruksmiljön kunde utnyttjas för ännu ett ändamål.
När vi skiljs åt i ett Strömsberg i vinterskrud säger Eva Lotta.
- Jag var borta från Strömsberg i tio år. När jag kom tillbaka kände jag ett lugn, en harmoni. Alla pusselbitarna hade kommit på plats.
Det lugn och den harmoni som inträdde 1920 när de tunga dånande hammarslagen tystnade en gång för alla är idag fastighetsmäklarnas bästa försäljningsargument.
Så jobbar vi med nyheter