Hon har arbetat med skadade kvinnor och barn i krigszoner och gömt kvinnor på flykt undan män. 1978 var hon med om att starta Sveriges första kvinnohus utanför Göteborg. Över trettio år senare kämpar Elizabeth Wahlgren-Höivik för att rädda Brottsofferjouren i Norduppland från nedläggning.
- Min granne blev slagen av sin man. Det var så mitt engagemang för brottsutsatta startade. Sedan dog båda mina bästa vänner innan de hade fyllt tjugofem. Den ena mördades av sin före detta make efter skilsmässan, den andra begick självmord efter psykiskt våld i hemmet, berättar Elizabeth Wahlgren-Höivik, ordförande för Brottsofferjouren Norduppland, när hon tar emot oss i hemmet i ett litet radhusområde utanför Uppsala.
?Det är kanske lika bra att träffas här? säger hon när vi pratas vid på telefon i förväg, ?jag har ju ändå allt informationsmaterial hemma?. Tidigare lånade den norduppländska lokaljouren en förskola för sina träffar på kvällstid, men nu för tiden står föreningen utan lokal.
- I dag är vi sex, sju stycken som är engagerade i Östhammar och kanske tio i hela Norduppland. Vi skulle behöva vara minst ett tjugotal till för att det skulle räcka, säger Elizabeth Wahlgren-Höivik och slår sig ner på en stol i det vitmålade köket.
Dagen till ära har hon inrett köket med skyltar och plakat om vad Brottsofferjouren gör och varför den finns. Men plakat och informationsbroschyrer är just det enda som den lilla föreningen har just nu. Precis allt behövs.
- Medlemmar, volontärer, styrelseledamöter, sponsorer. Det finns väldigt mycket att göra, säger hon.
All nödvändig utbildning ges inom organisationen, och även om arbetet visserligen är ideellt får man som stödperson ersättning för exempelvis telefon och resekostnader i engagemanget. Men Elizabeth Wahlgren-Höivik tror inte att det bristande intresset för organisationen hänger på avsaknaden av lön. Hon menar att alla fritidsintressen, aktiviteter och sommarstugor gör att gemene man inte har lika mycket tid för att hjälpa andra längre.
- Men man möter så mycket tacksamhet, och dessutom ser man resultatet av sitt arbete varje dag. Man behöver inte vara psykolog för att kunna hjälpa till, det räcker med att man är en vanlig, normal människa som kan lyssna på folk och hålla tyst, säger hon.
Elizabeth Walhgren-Höivik poängterar att det inte bara är traditionellt grova brott som brottsoffer och vittnen ringer och vill prata om.
- Det kan handla om cykelstölder till exempel. Eller en gammal dam som är ledsen för att hennes vuxna barn plockar åt sig av hennes pension. Och ibland behöver de bara någon som lyssnar när samma sak ältas för femtioelfte gången.
- Innan brottsofferjouren fanns skickades de här människorna till akutpsyk. Men de är inte sjuka, de beter sig bara onormalt för att de har varit med om en onormal situation, säger Elizabeth Wahlgren Höivik och bläddrar bland broschyrerna som ligger utspridda på köksduken.
Läget för Brottsofferjouren Norduppland är nu så prekärt att hela lokaljouren läggs ned i november om den inte omedelbart får nya stödpersoner.
- Jag känner att jag har uttömt alla möjligheter och jag vill inte köra slut på mig själv. Det är klart, den som är brottsdrabbad kommer alltid att ha en möjlighet att få stöd via telefoncentralen. Men vi har erbjudit mer än så. Våra stödpersoner följer brottsoffren över tid och kan hjälpa till med att fylla i myndighetspapper och stötta på rättegångar. Det är inte samma sak som att bara prata på telefon, säger Elizabeth Wahlgren-Höivik.