Bröt kontakt med församlingen i Knutby
Boel Hössjer-Sundman var präst i Svenska kyrkan i Knutby mellan 1994 och 2002. Hon kunde följa utvecklingen inom ortens pingstförsamling. Från att ha haft ett nära samarbete upphörde kontakterna mellan pingstförsamlingen och Svenska kyrkan mot slutet av 1990-talet.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Precis som på många andra håll i Sverige drog väckelsen fram här i början av 1900-talet och avsatte sig i bland annat ett Betelkapell i Almunge, en missionsförsamling — och den pingstförsamling som stått i fokus för uppmärksamheten de senaste veckorna.
Radikal förändring
Under Boel Hössjer-Sundmans tid som präst i Knutby förändrades den gamla, stagnerande pingstförsamlingen snabbt och radikalt. Allt började när den unga kvinna som i medierna kallats "Kristi Brud" kom till orten.
— Hon var utåtriktad och engagerande, en mycket karismatisk och visionär person som väckte entusiasm hos sin omgivning.
Under mitten av 1990-talet hade Svenska kyrkan i Knutby många kontakter med ortens pingstförsamling.
- Det var inget konstigt med det, utan det kändes naturligt och viktigt. Vi arrangerade gemensamma gudstjänster och samarbetade i olika projekt. Det gällde både pingstförsamlingarna i Knutby och Länna, och missionsförsamlingen i Almunge. Så gör man ofta, både på landsbygden och i många städer.
Tog stor plats
Så småningom flyttade allt fler personer, huvudsakligen unga människor, till Knutby och anslöt sig till pingstförsamlingen.
— Min bild var att det var folk som tidigare engagerat sig i andra församlingar. Ofta hade de träffats på bibelskolor ute i landet eller i samband med de sommarläger, kurser och bibelstudier som den lokala pingstförsamlingen arrangerade.
Församlingsmedlemmarna fick snart en allt större plats i vardagen i Knutby, och därmed inflytande över andra verksamheter än den egna församlingens.
De anställdes som elevassistenter eller lärare vid Knutby skola, andra tog tjänst inom äldrevård, förskola och dagis. Många av dem saknade formell utbildning, berättar Boel Hössjer-Sundman.
— Jag tror att flera faktorer spelade in. Det var svårt att få personal inom omsorgen, och lärarbristen var stor vid skolan. Att skolan bytt rektor vid flera tillfällen under senare år skapade nog en brist på kontinuitet och kontroll.
Föräldrar reagerade
Hon berättar om hur hon och andra föräldrar känt oro över händelser som inträffat på skolan, och menar att skolledningen inte alltid tagit föräldrarnas oro på allvar.
— En sådan händelse inträffade vid Knutbyskolan för ett par år sedan. Skolkören skulle framträda, och det visade sig då att solisterna inte var barn, utan vuxna medlemmar från pingstförsamlingen.
— Föräldrarna reagerade mot detta, och tyckte att det självklart var barnen som skulle sjunga.
Boel Hössjer-Sundman började bli allt mer oroad över utvecklingen, och mot slutet av 1990-talet minskade samarbetet och kontakterna med församlingen.
Påminde om sekt
— Det var en stegvis förändring som fick varningsklockorna att börja ringa allt oftare. Skeendena i pingstförsamlingen började påminna om det man brukar förknippa med sekter.
Gruppen blev mer sluten. Ledarskapet framstod som mer och mer auktoritärt, och det uppstod en stark fokusering på de pastorer som styrde.
— Jag uppfattade det som att de ansåg sig få uppenbarelser av Gud. Den visionära kvinnans uppenbarelser gavs stor auktoritet och hon ansågs ha profetiska gåvor. Snart stod det också klart för mig att man arrangerade giftermål inom församlingen, och att församlingsledningen hade nära familjerelationer med varandra.
Unga kvinnor
Särskilt starkt reagerade hon mot denna styrning av äktenskap. På kort tid flyttade många unga kvinnor till Knutby, flickor som just blivit myndiga.
— De hade få kontakter utanför församlingen och kände nästan bara dem som de träffade inom gruppen. Visserligen rörde det sig inte direkt om tvångsäktenskap — men unga människor gifte sig inte på eget initiativ utan på ledarskapets.
Boel Hössjer-Sundman framhåller hur problematisk hon som präst tyckte situationen var. Förhållanden inom pingstförsamlingen i Knutby togs även upp under biskop Ragnar Persenius visitation i församlingen år 2002.
— Det enda som var möjligt för oss att göra var att ta itu med enskilda händelser när de inträffade. Vi har ju religionsfrihet. Här rörde sig om vuxna människor, och det faktum att människor uttrycker sin tro på olika sätt, säger hon.
Trycket förenar
Boel Hössjer-Sundman tror att det finns två möjliga scenarier för pingstförsamlingen i Knutby i framtiden.
- Man kan få svårt att värva nya medlemmar och därmed minska som grupp, men samtidigt kan sammanhållningen inom församlingen blir större ju hårdare tryck den utsätts för. Det finns en klar risk att man sluter sig samman ytterligare, vilket gör att "vi och dom"-tänkandet kan förstärkas.
Viktigast nu är att ge stöd och hjälp utifrån den hemska tragedi som skett, säger hon.
— Inte minst handlar det om vara lyhörd för barnens reaktioner, och att ge dem utrymme för gråt, tankar och frågor.
Så jobbar vi med nyheter