Jenny Eriksson säger att det finns stora vinster för samhället att göra med bättre halkbekämpning i städerna.
Singelolyckor med gående eller cyklister är den absolut vanligaste olyckstypen i trafiken. Ofta handlar det om drift, underhåll och utformning av gatumiljön, enligt en rapport som Jenny Eriksson, utredare på Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, sammanställt. Rapporten bygger på olyckor som rapporterats in under perioden 2014–2019 i hela landet. Halka, antingen på snö, is, grus eller löv, var den vanligaste orsaken till olyckorna. Även gropar, hål och andra hinder står för en stor del av olyckorna,
Enligt Jenny Eriksson finns stora samhällsekonomiska vinster att göra. Det blir tydligt när man jämför kostnaderna för drift och underhåll av gator med kostnaderna för sjukhusvård och andra följder av olyckorna. En tidigare studie av VTI visade att sjukhuskostnaderna för skadade fotgängare var minst dubbelt så hög som den totala kostnaden för vinterväghållning, i många fall fyra–fem gånger högre. Problemet är att kostnaden för olyckor och kostnaden för att åtgärda problemen tas från olika plånböcker.
– De som ansvarar för regionernas kassa och de som ansvarar för kommunernas kassa pratar inte med varandra om de här frågorna, säger Jenny Eriksson.
I trafikmiljön finns också målkonflikter. I vissa fall finns tydliga trottoarkanter vid korsningar för att det ska bli lättare att navigera för synskadade. Men det gör å andra sidan att både cyklister och fotgängare ramlar och skadar sig för att de snubblar eller kommer snett mot kanten.
– I andra länder har man mjukare, utfasade kanter. Men i Sverige gör man inte in det ens när man bygger nytt, säger Jenny Eriksson.
I centrala Uppsala sker många av olyckorna. St Olofsgatan, Resecentrum och Stora torget är utsatta platser. Röda punkter är olyckor rapporterade av sjukvården, blå punkter är olyckor rapporterade av polis.
Detaljstuderar man kartan över olyckorna i Uppsala som registrerats i den nationella databasen Strada går det att hitta några enkla samband. En faktor är att olyckorna inträffar där många människor rör sig. Längs några gator kan man se ett pärlband av olyckor. Den gemensamma faktorn för dessa är att det är stråk som inte ingår i det sopsaltade nätet. Inte heller de centrala delarna av Uppsala, där de allra flesta olyckorna sker, nås av kommunens sopsaltare.
Gamla Uppsalagatan är ett stråk där singelolyckor med cyklister (G1 i kartan) är vanliga.
Vinsterna med sopsaltning, som innebär att saltlake sprids ut samtidigt som snön borstas bort, är flera. Dels får man mindre problem med snö och is. Dels slipper man problemet med grus som ligger kvar, vilket orsakar många halkolyckor under barmarkssäsongen.
Tove Västibacken, enhetschef på stadsbyggnadsförvaltningen, är inte förvånad.
– Man pratar om sopsaltning som en åtgärd för cyklister. Men det är minst lika bra för gående, säger hon.
Från kommunens sida har man dock inte jobbat systematiskt med olycksstatistiken för att identifiera platser eller gator med många olyckor och på det sättet komma fram till lämpliga åtgärder.
– Det finns absolut förbättringspotential. Men att systematiskt jobba med det som finns i Strada kräver både resurser och kompetens. Vi har hittills valt att arbeta med trafiksäkerhetsindikatorer enligt Trafikverkets modell. Det handlar till exempel om att se över hastigheterna, säger Tove Västibacken.
Peter Nilsson, som ansvarar för vinterväghållningen, kan inte svara på varför centrala Uppsala är undantaget från sopsaltning, men säger att det också är en ekonomisk fråga.
– Sopsaltningen är en kostsam åtgärd och det är en prioritering av resurserna. Men ingen vill att folk gör sig illa, säger han.