Att ytterskorna lämnas vid dörren bidrar till den varma och inbjudande stämningen på Uppsala Kvinnojour. Men det döljer inte det faktum att både väggarna och personen framför mig i samtalsrummet, där vi slår oss ner, många gånger har lyssnat på det värsta – kvinnors berättelser om våld.
Första gången Susann Stambolido Telllebo i januari 1993 kom i kontakt med Uppsala Kvinnojour var det som praktikant under utbildningen till församlingsassistent. Sedan dess har hon engagerat sig, både som medlem, i styrelsen och med ideellt arbete innan hon blev anställd 2002. Några planer på att sluta självmant har hon inte.
– Jag har hamnat rätt och vill vara här fram till pension. Jag är bra på att knyta an till kvinnor och brinner för att få till stånd en förändring, säger hon.
Att bli arbetslös för att organisationen inte längre behövs är däremot en dröm, även om den just nu känns långt utom räckhåll. Bara under januari månad i år hade jouren kontakt med 70 våldsutsatta kvinnor, varav drygt hälften helt nya kontakter.
– Det är alltid fler som hör av sig i januari och efter sommarsemestern. De har velat ge förhållandet ytterligare en ledighet, men kommer fram till att det inte funkar. Men i år är det ovanligt många.
Enligt Världshälsoorganisationen WHO är mäns våld mot kvinnor ett globalt folkhälsoproblem. Susann Stambolidou Tellebo menar att en kvinna misshandlas fysiskt av en man var tjugonde minut i Sverige. Men under sina mer än tjugo år som engagerad har hon på ett plan sett en positiv utveckling.
– Kunskapen i frågan och medvetenheten om att något måste göras har ökat hos alla. Vi på kvinnojourerna ses inte längre som kufiska kvinnor som hatar män.
Att våldet utförs av män som hatar kvinnor tror hon däremot benhårt på.
– Det är en fråga om makt och kontroll. Om det skulle vara något biologiskt, att män inte kan bättre, skulle våldet även ske offentligt på gatan, inte bara i hemmet utan vittnen.
Hon betonar att mäns våld mot kvinnor inte bara är fysiskt. Tvärtom menar hon att det fysiska våldet alltid föregås av att kvinnan bryts ner psykiskt.
– Om den man lever med kallar en hora och fitta regelbundet tror man till slut på det. Man lägger skulden på sig själv och tänker att om jag bara ändrar på mig får vi lugn och ro.
Också det psykiska våldet sker i det fördolda.
– Det är bara när ingen annan hör som män säger saker som ”Det är jag som bestämmer och du ska hålla käften” eller ”Om du inte vore så dålig skulle jag inte behöva slå dig” till sin kvinna.
Av alla våldshistorier Susann Stambolido Tellebo genom åren hört från kvinnor följer de flesta samma mall. Det finns en inledande fas av kärlek och förälskelse, som följs av mannens svartsjuka och försök att kontrollera kvinnan, vilket ofta leder till isolering.
– Mannen styr över kläder, smink och frisyr, men även vad kvinnan gör, till exempel att hon får jobba, men aldrig gå på after work.
Med de digitala mediernas intåg och hela livet tillgängligt i mobilen har männens möjlighet att kontrollera kvinnorna ökat.
– Det kan vara förödande för våldsutsatta kvinnor. Männen har fått ännu fler vägar att söka reda på dem och använder appar för att spionera. Allt går också mycket snabbare. Det händer att kvinnor får 25 sms från sina män under en enda samtalstimme här.
Kvinnojourernas arbete för våldsutsatta kvinnor handlar mycket om att hjälpa dem bygga upp sitt liv på nytt, med alltifrån boende till eget jobb och skola för barnen, ofta på en ny ort. Många gånger behövs under en period skyddat boende. Uppsala Kvinnojour driver själv flera boenden, där de främst tar emot kvinnor som socialtjänsten placerat från andra städer.
– De behöver återfå sitt livsrum och möjligheten att definiera sig själv. Som att kunna ha kjol på sig för att man gillar det, utan att bekymra sig om ifall mannen tycker att man ser ut som en hora i den.
Hon berättar om en kvinna som ringde från sin bil medan hon åt smågodis och slängde pappren i bilen.
– Hennes man hade varit skitnoga med städningen, som det var hennes roll att sköta. Bilen var hans pärla och när hon använt den hade hon alltid varit livrädd, eftersom minsta smula ledde till våld. Att ha egen bil och själv bestämma att skräpa ner den var ett jättestort steg för henne.
I spåren efter det stora flyktingmottagandet 2015 menar Susann Stambolidou Tellebo att det skapats en privat marknad för boenden åt våldsutsatta kvinnor. Hon oroas av utvecklingen, som medför att mer fokus läggs på att skydda kvinnorna med livvakter och pansardörrar än att erbjuda samtalsstöd för att skapa ett nytt liv.
– Det finns kvinnojourer som måste lägga ner sina skyddade boenden för att de konkurreras ut. Utvecklingen bygger på en föreställning som inte stämmer med våra erfarenheter av hur våldets mekanismer fungerar. Den stora massan våldsutsatta kvinnor är inte i behov av skalskydd, utan stöd av människor med kunskap i frågan, säger hon.
I Uppsala vill många engagera sig i kvinnojourens verksamhet. När föreningen erbjuder 15 platser på den utbildning som krävs för att jobba ideellt brukar mellan 50 och 60 kvinnor söka. Men alla passar inte för uppgiften.
– Man måste både vara färdig med sin egen historia och klara av att höra det värsta. En kvinna känner direkt om jag inte orkar lyssna på hennes berättelse, säger Susann.
Hon betonar också vikten av stöd från omgivningen när man har våldets berättelser som vardag. Utöver handledning från en legitimerad psykolog och samtal i arbetsgruppen värdesätter hon den dagliga bilpendlingen tillsammans med sin man till och från bostaden i Vittinge.
– Den tiden att varva ner är jätteviktig. Det är klart att det finns frustration och då behövs en lugn och trygg person som han, säger hon.
Susanns barn fyller 18 och 19 i år. Hon tror att de påverkats av att ha en mamma som engagerat sig i våldsfrågor.
– Eftersom jag hör och ser så mycket är jag alltid rädd när de ska ut. Så de är nog lite less på mig och tycker jag tjatar om riskerna, säger hon.
Det händer att hon får otrevliga meddelanden på sin telefonsvarare, men det grövsta våld Susann själv upplevt relaterat till sitt jobb är en kniv i däcket.
– Vår jurist är mer utsatt, eftersom hon i högre grad möter förövarna. Hon brukar få höra att vi är jävla fittor som hjärntvättat deras fruar och borde lämna tillbaka dem. Och det finns andra jourer som både fått sperma i kuvert och avföring instoppad i brevinkastet.
En liten ljuspunkt på våldshimlen ser Susann Stambolidou Tellebo i form av att unga kvinnor allt oftare berättar att de i ett tidigt skede lämnat män som visat tecken på våldstendenser.
– De har både haft den teoretiska kunskapen och klarat att koppla ihop den med det som händer dem själva, säger hon.
Men lika ofta präglas jobbet av hopplöshet.
– Även om kunskaperna ökar minskar inte våldet. Då kan man undra vad allt vårt arbete spelar för roll. Men jag brukar tänka att varje kvinna jag kan hjälpa gör det värt det. Att få göra skillnad i människors liv på riktigt ser jag mer som en ynnest än ett jobb.