En första rättspsykiatrisk undersökning kom fram till att Breivik var i psykisk obalans och därmed inte kan hållas ansvarig. Denna slutsats väckte starka reaktioner och en andra rättspsykiatrisk undersökning har nu genomförts. Dess slutsats blev den motsatta. Breivik var i tillräcklig psykisk balans för att förstå vad han gjorde.
Osäkerheten om Breiviks psykiska status får vi leva med. Det är fullt möjligt att han var vid sina sinnens fulla bruk när han planlade terrorattacken i rege-ringskvarteren i Oslo och massmordet på Utöya, och ändå befann sig i ett förvirrat tillstånd när planerna verkligen genomfördes.
Men diskussionen om Breiviks psykiska hälsa får inte ersätta den nödvändiga analysen av den föreställningsvärld som motiverade hans gärningar. Och det är inte rimligt att betrakta Breiviks världsåskådning – eller andra politiska idéer som fått motivera massmord – som uttryck för en form av mental sjukdom. Att göra det skulle innebära att den politiska analysen av dessa idéer kortslöts. Också motargumenten mot dessa föreställningar skulle förlora sin betydelse eftersom åsikterna i fråga ändå inte är några riktiga åsikter utan bara uttryck för sinnesförvirring.
Breivik kan naturligtvis lätt identifieras som högerextremist – av den typ som låtit muslimer ersätta judar i rollen som inbillade hot mot mänskligheten. För den som tar sådana föreställningar på allvar så blir konsekvenserna också dödligt allvarliga: att eliminera hotet blir en bjudande moralisk plikt. Men ideologiskt motiverade mord – och ibland massmord – har begåtts också med helt andra typer av motiv. Ändå finns likheter under ytan.
En likhet mellan extrema ideologier, oavsett skillnader på andra plan, är utopismen och konspirationstänkandet. Man drömmer om ett idealsamhälle, förflutet eller framtida, utan verklighetens skavanker och kompromisser – och när detta lyser med sin frånvaro drar man slutsatsen att dolda makthavare aktivt försöker förhindra att idealtillståndet uppnås eller att Sanningen kommer fram. Är det inte judarna som styr allting bakom kulisserna så kan det vara muslimerna, ”vänstern”, ”högern”, kvinnorna, kapitalisterna, massmedierna eller vilken annan kategori som helst. Breivik har levt en stor del av sitt liv i en nätmiljö full av sådana konspirationsteorier.
Nära besläktad med konspirationstänkandet är föreställningen om en absolut renhet. För troende kommunister är alla rester av det ”borgerliga” samhället efter revolutionen oacceptabla. För den som tror på rasbiologi duger bara människor som motsvarar vissa kriterier för utseende eller bakgrund. För den som tror att kulturer är enhetliga och avskilda från varandra är alla spår av ”främmande” livsmönster och tänkesätt hotfulla.
Har man en sådan världsbild så blir konsekvensen också lätt att man uppfattar aktiva och drastiska handlingar för att eliminera ”fienden” eller rensa ut ”det orena” som moraliskt riktiga. Samtidigt leder konspirationstänkandet till sektmentalitet och till att ”kampen mot det onda” blir en livsuppgift som tränger ut allt annat.
En person som tror på konspirationsteorier och dras till drömmar om en absolut ”ren” och obesudlad tillvaro kan samtidigt präglas av sådant som i dagligt tal kallas för storhetsvansinne, frånvaro av empati eller andra störningar. Så kan det ha varit i Breiviks fall. Men den politiska extremismens idévärldar kommer man inte åt med psykiatri.