Det var lördag s kväll i mitten av augusti. Sylvia Ericsson hade suttit hemma i villan i Kåbo i Uppsala och ätit pizza och löst korsord tillsammans med sin väninna Marianne Hamilton. En stund efter att Marianne cyklat hem kom ett störtregn och Sylvia sprang ut på altanen för att ta in dynorna. Nästa sak hon minns är att hon låg på stenbeläggningen i trädgården, flera meter bort. Ena foppatoffeln låg på gräsmattan och den andra i rosenrabatten.
– Jag kunde inte röra mig. Jag trodde att jag hade fått en stor stroke och att jag skulle dö. Men till slut kunde jag krypa in i huset. Jag minns att jag vinglade när jag kröp uppför trappan. Sedan satt jag vid väggen och tänkte: Sylvia, andas.
Hon vet att hon hängde upp sin blöta, söndertrasade klänning och tog på sig en kofta. Hon kände sig öm och konstig i munnen. Sedan kom hennes väninna tillbaka, men hon minns inte att hon ringde efter henne. Marianne Hamilton fyller i Sylvia Ericssons minnesluckor:
– Jag åkte hem halv nio. Kvart över nio ringde Sylvia och lät olik sig på rösten. Jag tror du sa: Det har hänt nåt men jag vet inte vad. Jag behöver hjälp.
Då skyndade hon sig dit i en taxi.
– När jag såg blicken, bortsett från blodet på benen och kroppen... Blicken var glasartad och du rörde dig konstigt, berättar Marianne.
Hon ringde efter en ambulans. En av sjukvårdarna tog blodprov.
– Jag såg att de skrev blixtnedslag frågetecken, säger Marianne Hamilton.
Ett blodprov kan avslöja att man träffats av blixten. När kroppen utsätts för stark elektricitet ökar nämligen halten av flera ämnen i blodet som visar tecken på mycket död vävnad i kroppen. Det berättar Sora Linder, plastikkirurg och specialist på brännskadecentrum vid Akademiska sjukhu s et. Njurarna ser till att den döda vävnaden förs ut ur kroppen genom kisset. Det kan vara ansträngande och ge njurproblem, så för att hjälpa njurarna ska man dricka mycket vatten.
Kroppen påverkas på flera sätt. Elektriciteten kan störa hjärtrytmen och i vissa fall orsaka hjärtstopp. Den tillfälliga förlamning som Sylvia Ericsson upplevde berodde på att "telefonlinjen" från hjärnan till musklerna, alltså nerverna, stördes och inte fungerade ordentligt efter blixtnedslaget. Det är också vanligt att känna domningar och kittlingar i huden ett tag efteråt, men det går oftast över. Att träffas av blixten är en traumatisk upplevelse som också kan orsaka posttraumatisk stress och göra att man inte känner sig trygg. Allvarliga brännskador på huden är mindre vanligt.
Elektriciteten avtar under färden genom kroppen, så blixten gör mest skada där den går in. För det mesta går blixten från huvudet ner till fötterna.
Sora Linder tror att Sylvia Ericsson inte träffades direkt av blixten, utan att den slog ner alldeles i närheten. Annars hade chansen att överleva varit liten.
Med order om att dricka mycket vatten åkte Sylvia Ericsson hem klockan tre på natten och åt västerbottenpaj tillsammans med Marianne Hamilton som sov över. Chocken kom efter några dagar och i början hade hon svårt att sova. Minnet av hur hon inte kunde röra sig gjorde sig påmint.
Blåmärkena på kroppen och skrapsåren på knäna, från när hon föll och sedan kröp till huset, är på väg att blekna. Blixten gav henne brännskador på kinderna, näsan och hakan. Av dem syns bara ljusrosa fläckar nu. Förmodligen kommer Sylvia Ericsson att ha kvar ett litet ärr på hakan som påminnelse om händelsen. Hon konstaterar att hon hade tur.