Samtidigt avskaffades bestämmelsen om att regeringen ska utse flertalet av styrelsernas övriga ledamöter. Den faktiska innebörden av detta var att politiseringen bröts och att lärosätenas egen roll stärktes.
Ändå blev det inte riktigt rätt. Den nya ordningen innebär att högskolans rektor också kan bli ordförande i dess styrelse. Det kan förstås tyckas rimligt att rektor också är styrelseordförande. Men flera remissinstanser var tveksamma. Nu aviserar den nye högskoleministern, alltså Jan Björklund, att systemet ska ses över.
Det gör han rätt i. En jämförelse med förhållandena i många företag visar vad saken gäller. Den verkställande ledningen i företaget utövas av vd, medan styrelsen har en mer övergripande strategisk och kontrollerande roll. Om vd utöver sitt vd-uppdrag då också är styrelseordförande så riskerar maktbalansen inom systemet att försvagas eller försvinna. Och rektor för ett universitet kan jämföras just med en vd i ett företag.
Att konstatera att det uppstår ett problem om rektor/vd också kan vara styrelseordförande innebär inget misstänkliggörande av någon enskild persons förmåga. Det handlar om en princip som bör upprätthållas också inom högskolevärlden. Inte heller innebär denna princip att högskolans frihet i förhållande till statsmakten inskränks i förhållande till dagsläget. Det är naturligtvis fullt möjligt att utse en självständig person med hög akademisk kompetens till styrelseordförande.
Exakt hur en ny ordning ska se ut visar sig så småningom. Men Björklund är värd beröm för att han utan omsvep erkänner att reformen 2007 blev olyckligt utformad och för att han visar handlingskraft nog att genast ta itu med problemet. Nästa gång kan han gärna kommentera Daniel Tarschys utredning från 2008 om ytterligare steg i riktning mot självständiga lärosäten.