– Jag firade en gång med svart spagetti och mitt barnbarn, säger etnolog Agneta Lilja från Uppsala.
Hon har nyss gett ut boken "Halloween – omstridd och omhuldad", ihop med folkloristen, Fredrik Skott. Och boksläppet skedde nästan 20 år efter att hennes första bok om halloween kom ut.
Det är alltså inte att ropa bus eller godis som är hennes största styrka, utan att djupdyka i seden. En enda gång har hon själv firat skräckhelgen hittills. Att hennes besatthet inte spiller över på privatlivet, kan ju tyckas en smula konstigt. Fast skulle du bjuda henne på halloweenfest, kommer hon troligtvis tacka ja.
– Jag tycker halloween är bra, och det passar barn och unga. Firandet har många fördelar, inte minst att den får oss att tänka på och prata om döden, säger Agneta Lilja.
Hon anser att vi har ett stort behov av att bearbeta tankar, rädslor och andra känslor inför vår oundvikliga och förestående död. Att det blev problematiskt då döden togs ur sin naturliga miljö och gömdes undan i Sverige. Den utvecklingen började ungefär efter andra världskriget och resulterade i att äldre skulle avsluta sina liv på institutioner, spädbarn som dog i magen togs ifrån föräldrarna och barn som förlorat en kär person skulle skonas från begravningen.
– Längre tillbaka har vi alltid skämtat om döden. Vi vet ju alla att vi ska dö och den insikten måste vi få bearbeta. Jag tror vi skulle må bättre om vi skojade mera om döden nu också, säger Agneta Lilja, och pratar engagerat och understryker med gester.
Halloween ger oss den chansen och det kan vara en orsak till att firandet slagit i Sverige. På 1930-talet visades döda upp på lit de parade. Det betydde att människor kom och tittade i den öppna kistan och efter begravningen anordnades ett riktigt kalas för att hedra personen.
En variant är vårt tids kommentarer på Facebook när någon känd person har dött, ett beteende som vuxit sig stort.
– Ju mer känsligt ett tema är, desto viktigare är ritualerna, säger Agneta Lilja.
Att sätta in halloweenfirandet i ett större sammanhang var det som hon siktade in sig på i sin senaste bok. Hon är den sortens etnolog som studerar människors liv på många olika sätt. Hon tjuvlyssnar gärna på bussen och har fått höra: "Jag hoppas att kvällen inte ballar ur som förra året".
Att halloweenfirandet också handlar om alkohol och fylla förvånar henne inte, samtidigt som supandet på luciahelgen har gått ner. Men saker är inte alltid som de verkar.
– Det var inte mera fridfullt förr. Dagens ungdomar är mycket lugnare. Fulla lussegubbar som gick omkring och sjöng fula visor, tiggde mat och brännvin var en sed som föregick våra luciatåg. Folk ojade sig över gubbarnas beteende men var glada över att få besök, det sågs som beviset på att de var integrerade i samhällsgemenskapen, säger Agneta Lilja.
Sen omvandlades lussegubbarnas framfart till det mindre burdusa luciatåget, med utvalda skönsjungande blonda flickor.
– Det var ju ganska trist och nu ställer inte unga tjejer längre upp på att låta sig väljas. De vill bestämma själva, säger Agneta Lilja.
Är halloween en flopp eller succé i Sverige?
– Succé, särskilt bland unga och bland tjejer. Kostymförsäljningen har visserligen gått ner, det beror på att det inte behöves någon speciell dräkt. Halloween är ett fritt firande, öppet för alla möjliga tolkningar. Man kan själv avgöra hur, och unga kan fira utan vuxnas inflytande.
Hur firar folk då?
– Det kan vara allt ifrån barn som går runt i stugorna, ropar bus eller godis, till skräckfilmsfrossa med tjejkompisarna. Eller att klä ut sig och gå på fest hemma hos någon eller ute på stan. Du kan använda halloween hur du vill. Ingen har monopol på firandet och det saknar religiösa regler. Kanske därför är det så populärt. I USA avslutas firandet 31 oktober.
Agneta Liljas första halloweenbok "Sockrade hjärtan och godissugna spöken - Alla hjärtans dag och halloween" kom ut redan 1998. Då var halloween ett nytt fenomen i Sverige. Det var också nyhetens behag som satte henne på spåret, plus att hennes mamma som var florist ofta pratat om den nya festligheten. Att florister och hårfrisörer har bästa kollen på nya festvanor är en självklarhet för Agneta Lilja.
Boken kom att handla om attityder; det fanns inte mycket fakta att tillgå. Hon intervjuade äldre och studenter.
– Deras svar hade inget med ålder att göra. Det som skiljde svaren åt var graden av bekantskap. De som hade kommit i nära kontakt med någon från USA som firade halloween var positiva. Medan de som inte kände någon var kritiska. Det hela utvecklade sig till ett slags moralpanik, säger Agneta Lilja.
Moralpaniken kunde ta sig uttryck i att föräldrar satt i tv-studiorna på bästa sändningstid och uttryckte sin oro och ilska. Det var runt sekelskiftet 2000.
– Som vanligt blev människor livrädda för en ungdomskultur som de stod utanför. Det var likadant med både jazzen på 1930-talet och rejven på 1990-talet, bägge ansågs livsfarliga och skulle demoralisera ungdomarna.
Fanns det fler orsaker till moralpaniken?
– Många var rädda att den skulle förstöra Alla helgons helg. Och det var ju rätt konstigt. Den helgen hade inte många hört talas om då. Allhelgonahelgen har verkligen fått ett uppsving av allt fokus på halloween.
Att Agneta Lilja blev etnolog var inte något som hon hade planerat. Hon läste konstvetenskap – ett toppenämne, sen etnologi – ganska halvtrist, tyckte hon. Inte förrän under praktiken på Dialekt- och fornminnesarkivet i Uppsala gick hon igång på etnologin. En sfär hon stannat inom sedan dess. Tills alldeles nyss faktiskt. Förra månaden gick hon i pension från sin lektorstjänst vid Södertörns högskola.
Under sin karriär har hon satt tänderna i andra fenomen. Till exempel mördarvisor, ett slags långa skillingtryck med verklighetsbakgrund, som var vanliga vid 1900-talets början. Men de sjöngs sällan, hade snarare samma funktion som modern kvällspress. Annat hon studerat är dödsrunor, hur toppar inom näringslivet och akademiska världen skildras på olika vis.
– Professorer beskrivs som om de alltid är på jobbet. De har varken familj eller intressen, men ett hett temperament medan näringslivets toppar får en annan framtoning efter sin död. De skildras med ord som pionjär, framåtblickande, väluppfostrade och lyckade i sociala sammanhang. Ord som aldrig används om kvinnor även om de har samma utbildning och position, säger Agneta Lilja och förklarar att etnologi, är ett ämne som handlar om oss människor.
Vi, jag och fotograf Sven-Olof Ahlgren, tittar avundsjukt på henne och frågar om det är för sent för oss att bli etnologer.