Fem rum och kök sålt för en krona. Du läste rätt: En krona. I dag är det bostadspriset så osannolikt att det är svårt att ta på allvar, men i början av 1990-talet var det en verklighet flera bostadsägare tvingades acceptera. Sverige hade drabbats av en finans– och bostadskris där många inte hade inte råd att betala sin hyra, samtidigt som de inte lyckades sälja sina bostäder. För att minimera de ekonomiska skadorna tvingades de därmed till att mer eller mindre skänka bort sina hem.
– Vi räknar med att förlora drygt 200 000 kronor inklusive räntor, konstaterade en drabbad husägare i UNT sommaren 1993.
Läs mer: En minoritet har råd med en etta
För flera människor fick bostadskrisen konsekvenser i form av stora skulder som finns kvar än i dag. Men för marknaden tog det inte alls lika lång tid att återhämta sig. Först var det priserna som steg, och så småningom även byggtakten. I dag byggs det rekordmycket i Uppsala.
– I dag är det enbart ekonomiska vinstintressen som driver byggandet, vilket gör att vi i stort är tillbaka till de drivkrafter som rådde fram till 1930-talet. Krafter som staten då hejdade genom att utveckla en genomgripande bostadspolitik, säger Britt-Marie Johansson, docent och prefekt på sociologiska institutionen vid Lunds universitet.
1930-talet anses vara det årtioende då grunden till den moderna bostadspolitiken lades.
– Vid den här tiden behövde industrin arbetskraft och städerna växte, men det rådde bostadsbrist och trångboddhet med dåliga sanitära förhållanden, säger Britt-Marie Johansson.
Regeringen tillsatte därför en bostadssocial utredning som resulterade i att man införde flera olika bostadsbyggnadssatsningar, bland annat inriktade på samhällets mest utsatta grupper i form av exempelvis barnrikehus. I Uppsala byggdes denna typ av bostäder, som alltså var avsedda för flerbarnsfamiljer med små inkomster, i bland annat Svartbäcken på Swedenborgsgatan.
Under 1940-talets andra hälft gjordes mer generella satsningar med målet att höja boendestandarden samtidigt som hyrorna skulle hållas på en rimlig nivå. Uppsalas dåvarande stadsarkitekt Gunnar Leche började skissa på Sala backe. En stadsdel som skulle ha ett eget centrum och grönområden inklusive en plaskdamm i Källparken för barn att bada i tillsammans – en så kallad grannskapsenhet.
– Efter andra världskriget stod demokratin i fokus och den skulle genomsyra hela samhället, inklusive hur man byggde. Grannskapsenheter uppfördes på flera håll i landet i syfte att främja gemenskap och samhörighet, säger Britt-Marie Johansson.
Fram till och med 1950-talet skedde allt byggande på småskalig nivå. Men till följd av högkonjunktur, stor invandring samt 1940-talets babyboom gick bostadsbristen i Sverige från stor till enorm. Lösningen blev miljonprogrammet – 100 000 nya bostäder skulle byggas årligen mellan 1965 och 1975. Men när programmet avslutades hade Sverige en helt ny sorts bostadsproblematik – lägenheter stod tomma.
Jämfört med resten av landet klarade sig Uppsala förhållandevis bra, men även här stod bostäder obebodda. För den som ville flytta till vår universitetsstad räckte det med ett samtal för att direkt få en lägenhet bland Gottsundas nyproduktioner. Kommunen kunde till och med betala flyttlasset.
– Det vart svårt att bli av med de nyproducerade lägenheterna för att de var dyra. Den stora efterfrågan var på billigare lägenheter och det problemet kan man inte lösa med att bygga nytt, säger Johan Kihlberg, utredare vid Boverket.
En annan anledning till att så många lägenheter stod tomma var 1973 års oljekris som ledde till en internationell lågkonjunktur. I Sverige blev konsekvenserna bland annat att varsvindustrin dog ut och landets stålverk koncentrerades till ett fåtal platser.
– Sverige hade under delar av 1950- och 1960-talet väldigt mycket arbetskraftsinvandring. När lågkonjunkturen kom flyttade folk tillbaka till sina hemländer. Hela bostadsområden tömdes, säger Johan Kihlberg.
Följaktligen sjönk också byggataktent. Men den 21 november 1985 fattade riksdagen beslut om att avreglera kreditmarknaden. Såväl privatpersoner som företag började låna som aldrig förr och bostadsbyggandet skjöt i höjden. Men beslutet om avreglering i kombination med andra faktorer och beslut såsom skattesänkningar ledde till en stor bubbla som sprack i början av 1990-talet.
När krisen var över 1994 stod byggandet i princip helt still.
– Efter den svackan blev det en viss uppgång igen, men vi har inte kommit i närheten av den byggtakt som skulle behövas, säger Irene Molina, chef för Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet.
Byggherrarnas förklaring till det är bland annat höga produktionskostnader och krångliga byggregler. Men enligt Irene Molina är det en effekt av den bostadspolitiska reformen år 1991 som avreglerade stora delar av bostadspolitiken.
– Räntesubventionerna slopades, alltså staten slutade att ge pengar till den privata byggsektorn. Där försvann förmodligen en viktig morot för att bolagen skulle bygga framför allt hyresrätter, säger hon.
Läs mer: Uppsalaföräldrar köper bostad åt barnen
Samtidigt som bostadsutbudet minskat, har befolkningen ökat. Det i kombination med höjda inkomster och låga räntor har under 2000-talet drivit upp priserna till rekordnivåer. Liksom Britt-Marie Johansson vid Lunds universitet menar Irene Molina att det är ekonomiska motiv som främst driver dagens byggande och att det i sin tur ändrat synen på en bostad.
– I dag ser man bostaden som en vara, inte som ett hem för människa, säger hon.