Den som vet något om politisk idéhistoria vet att skillnaderna mellan liberalism och konservatism inte är mindre viktiga än skillnaderna mellan liberalism och socialism. Ordet ”borgerlig” används i Sverige som sammanfattande beskrivning av partier som håller på marknadsekonomi och fri företagsamhet, men en ”borgerlig” ideologi finns inte. Liberaler och konservativa finns i de flesta länder, men begreppet ”borgerlig” har ingen speciell innebörd.
Ihåligheten i talet om en gemensam ”borgerlig” ideologi demonstrerades tydligt i fredags – intressant nog just i SvD, respektive i en artikel på DN-debatt av Timbros nye chef Markus Uvell. Uvell påstod – utan exempel – att regeringen ”sviker” friskolorna. Formellt angreps hela regeringen, i praktiken givetvis Fp-ledaren och utbildningsministern Jan Björklund. Den uppenbara förklaringen är en motsättning i skolpolitiken mellan liberaler och (åtminstone den gamla sortens) moderater, som lagts åt sidan under alliansregeringen. När Björklund började lägga om kursen i svensk skolpolitik med större tonvikt på obligatoriska kärnämnen, kunskapskontroller och kvalitetskrav också på friskolorna bröt detta inte bara med den tidigare kravlösheten utan också med en uppfattning om valfrihet som helt överordnat värde också i skolan som funnits på moderat håll. Tydligen är det denna uppfattning som Uvell anser är den ”borgerliga”.
Svenska Dagbladet kritiserar hårt överenskommelsen mellan regeringen och Miljöpartiet om migrationspolitiken. Tidningen försvarar den restriktiva inställning till rätt till vård för papperslösa flyktingar och skolgång för barn till papperslösa som Moderaterna nu övergett men som länge drivits av regeringens tre övriga partier. Moderaternas tidigare hållning betingades av krav på strikt regeltillämpning – regeringens liberaler och kristdemokrater ville ge större utrymme för humanitära hänsyn. Om SvD skulle få bestämma vad som är ”borgerligt” så skulle det bli den gamla moderatlinjen.
Det grundläggande problemet med uttrycket ”borgerlig” är att det aldrig syftat på någon speciell typ av idéer utan snarare relaterar till hur människor kan tänkas identifiera sig själva och sin livsstil. ”Borgare” ställdes en gång mot adel, präster och bönder – senare mot arbetarklassen. Men inom var och en av dessa grupper kunde enskilda personer ha de mest skiftande åsikter och politiska grundvärderingar. De första arbetarföreningarna i Sverige var ofta liberalt orienterade, ledande liberaler kom både från adeln, prästeståndet och från medelklassen, bondeliberalismen var en stark politisk faktor in på 1900-talet. Högern, de konservativa, identifierade sig vid 1900-talets början på ett helt annat sätt med en bestämd samhällsgrupp – privilegierade som tvekade inför samhällets demokratisering eftersom de skulle förlora en del av sitt inflytande.
Ideologier förändras och är aldrig entydiga. Men några konstanter finns. Liberaler är intresserade av individer, konservativa och kristdemokrater tänker hellre på ”naturliga enheter” som familjen, bygden eller nationen. Liberaler ser social utjämning och större livschanser för alla (inte minst med utbildningssystemets hjälp) som eftersträvansvärt och anser att politiska beslut kan bidra, konservativa ser ofta skillnader i livschanser som resultatet av människors egna val – det är då inte samhället utan individerna som ska reformeras.
De som ständigt talar om ”borgerlig” ideologi tycks i praktiken bara vilja eliminera den ”borgerlighet” som inte är konservativ. Det skadar bara alliansen.