Och precis som inför valet 2006 måste nya uppdrag formuleras så att de fyra partierna, med sina skiftande traditioner och ideologiska orientering kan mötas med inbördes respekt. Därför är uttrycket ”borgerlig idédebatt” missvisande – precis som uttrycket ”rödgrön idédebatt” döljer det avgörande delar av den politiska verkligheten.
Det finns ingen gemensam ”borgerlig” ideologi - och inte heller en gemensam ”rödgrön”. Socialdemokratin har en egen lång idétradition som helt uppenbart är en annan än den lösligare samling attityder och värderingar som finns inom Miljöpartiet – se på synen på staten, valfrihet i välfärden, industrisamhället, ekonomisk tillväxt och annat! Lika uppenbart är att dessa två idériktningar båda skiljer sig starkt från den ideologi som alltjämt lever inom Vänsterpartiet, alltså kommunismen.
”Borgerligheten” förenas av att man historiskt avvisat socialiseringar och statskontroll över näringsliv och ekonomi, men inrymmer tre tydliga och mycket olika idériktningar, den liberala, den konservativa och den kristdemokratiska. Folkpartiet har i mer än hundra år sett sig som liberalismens bärare i svensk politik Moderaterna var lika självklart konservatismens partipolitiska hemvist, men partiets utveckling och ideologiska förtunning på senare tid har lett många medvetna konservativa att i stället ansluta sig till Kristdemokraterna. Centern uppstod som ett intresseparti för landsbygd och lantbrukare men vill numera gärna också se sig som liberalt.
Hur man än ser på partiernas förmåga att leva upp till de idéer de hyllar så är det en självklarhet att synen på till exempel individ, stat och familj, män och kvinnor, nationellt och internationellt, inte är densamma. Ledande kristdemokrater markerar att de inte är liberaler och ska respekteras för detta. När FP nu aviserar ett nytt partiprogram kan man däremot anta att liberalismen markeras starkare än förr. Mer liberalism är också det som behövs i Alliansen. Till detta återkommer vi på ledarsidan.