I den senare historien spelar de bägge grannländerna Bordurien och Syldavien huvudrollen. Två saker framstår tydligare än någonting annat, att länderna ligger på Balkan och på var sin sida om efterkrigstidens järnridå. Länderna är fiktiva, men den situation som Hergé beskriver är det inte. I de historier som är skrivna och utspelar sig före andra världskriget är Bordurien starkt auktoritärt - också med en tydlig historisk koppling.
Hergés skildring av sin, främst, europeiska samtid, var ett av flera bidrag till mitt på den tiden spirande utrikespolitiska intresse. Lästa efter varandra visade ju seriealbumen att världen förändras och att det faktiskt går att påverka. Men det sista fullständiga Tintinalbumet - Tintin hos gerillan - publicerades 1976. Sedan dess har kommunismen fallit och stora delar av världen demokratiserats.
Tänk om Hergé hade levt i dag. En ny historia på Balkan hade kanske inte blivit lika hisnande som Kung Ottokars spira, Månen tur och retur eller Det hemliga vapnet, men tänk vad den skulle visa för läshungriga och äventyrssugna tolvåringar. Järnridån är borta, Bordurien och Syldavien är inte längre fiender. Tvärtom är Syldavien sedan snart tio år medlem i EU. Monarken finns kvar, men är blott konstitutionell.
Och Bordurien står visserligen fortfarande utanför EU, men i huvudstaden Szohôd finns inga Plekszy-Gladz-statyer kvar. Fältherren är störtad, regimen är borta, och den demokratiskt valda regeringen arbetar för fullt för att bli en del av den europeiska gemenskapen. Politiska fångar friges, avtal sluts med den forna fienden Syldavien.
Ibland överträffar verkligheten dikten. Inte ens en fantasins mästare som Hergé hade kunnat förutspå den utveckling som skett i stora delar av Europa sedan 1989. Glöm inte det när ni som jag bänkar er i biosalongerna för två timmars äventyr. Tintin handlar om mer än skattjakter och kapten Haddock.