Bökstastenen åter komplett
Nu är Bökstastenens felande bit på plats. I våras hittades i muren vid Balingsta kyrka den del av en runsten som varit försvunnen sedan 1672, och på måndagen var det dags för länsstyrelsen att visa upp hela stenen i sitt ursprungliga skick.
Det som gör stenen intressantare än många andra i det runstensrika Uppland är dessa många figurer. Där finns en ryttare med spjut som med två hundar jagar en hjort. Utöver det sedvanliga rundjuret finns även en skidåkare med en spänd pilbåge och så två jaktfalkar, den ena på väg att lyfta mot himlen.
— Man skulle kunna tolka det som att bilden beskriver en mans liv som barn, vuxen och efter döden, påpekade länsstyrelsens Karl Johan Eklund.
Okänd ristare
Runristaren bakom Bökstastenen är okänd. Stenen tros har rests ursprungligen på en äng nära kyrkan under 1000-talets senare hälft.
På 1600-talet låg den stora stenen enligt en äldre skrift i bitar på den plats som kallades Prästängen. Där fanns fyra bitar, men den femte sista biten sades vara inmurad i kyrkogårdsmuren, vilket alltså visade sig vara sant.
UNT beskrev omständigheterna kring det säregna fyndet i en artikel 19 maj.
På 1860-talet lät ägaren till Wiks slott flytta stenbitarna och sätta ihop dem på den plats där det står nu, invid landsvägen en kilometer nordväst om kyrkan.
På det felande styckets plats har i många åt suttit en annan sten, putsad slät med murbruk.
För att får bort denna och passa in vårens fynd från kyrkogårdsmuren måste man lyfta upp en av de andra stenbumlingarna med hjälp av en kran.
Nu återstår lite cement i fogarna. Sedan ska Marit Åhlén fylla i den del av hästen och ryttaren som fanns på den återfunna stenbiten med falu rödfärg. Det sker först i vår.
Tidigt intresse
Intresset för runstenbar väcktes tidigt i Sverige. Vår förste riksantikvarie Johannes Bureus och hans tecknare avbildade flera hundra runstenar i slutet av 1500-talet och och i början av 1600-talet.
Stenen i Balingsta avbildades av fornforskaren Johan Peringskiöld. Stenen hade då fått ett antal sprickor, men var annars intakt. I mitten på 1800-talet gjorde Richard Dybeck en ny teckning från Peringskiölds förlaga, fast Dybeck valde att ta bort en del sprickor.
Men vid den tidpunkten var redan stenen i lösa bitar, varav en således hade försvunnit spårlöst.
Så jobbar vi med nyheter