Det visar en ny svensk studie, som publiceras i tidskriften International Journal of Cardiology.
– Även om vi ännu inte vet varför prognosen för män med förmaksflimmer är sämre i områden med låg social status talar våra resultat för att primärvården i sådana områden bör tilldelas mer resurser för att motverka denna ojämlikhet, säger forskaren Axel Carlsson vid Karolinska institutet och Uppsala universitet.
Studien, som har gjorts inom ett projekt lett från Lunds universitet, omfattar drygt 12 000 patienter med förmaksflimmer vid 75 vårdcentraler belägna i hög-, mellan- eller lågstatusområden. Indelningen gjordes utifrån invånarnas utbildnings- och inkomstnivåer i områdena.
Under de uppemot fyra år som patienterna följdes upp dog drygt var tionde man i studien. Dödligheten bland männen i områden med högst andel invånare med låg utbildning och låga inkomster var nära 50 procent högre än bland männen i områden med högst andel invånare med akademisk utbildning och höga inkomster. Männen med förmaksflimmer som bodde i lågstatusområden var dessutom yngre när de avled än männen som dog i högstatusområdena.
Förmaksflimmer kan leda till att det bildas blodproppar i hjärtat, som förs vidare till hjärnan och orsakar en stroke. Därför rekommenderas att patienter med förmaksflimmer behandlas med blodförtunnande läkemedel. Samma forskargrupp som gjort den nya studien visade nyligen att patienter som bor i lågstatusområden i betydligt mindre utsträckning än patienter i högstusormåden får denna rekommenderade behandling.
– Det är förstås viktigt att läkarna följer rekommendationerna. Samtidigt visar våra nya analyser att denna ojämlika förskrivning av blodförtunnande medicin inte kan förklara den förhöjda dödligheten bland män med förmaksflimmer som bor i lågstatusområden, säger Axel Carlsson.
Resultaten av den nya studien ligger i linje med flera tidigare studier som visat att personer bosatta i lågstatusområden har sämre prognos även efter till exempel en hjärtinfarkt eller vid cancersjukdomar.
– Det är viktigt att läkare inom primärvården är medvetna om att deras patienter redan i utgångsläget kan ha en sämre prognos. Det innebär att det kan vara extra viktigt att tidigt upptäcka om de också har andra försvårande sjukdomar, som diabetes och högt blodtryck, opch se till och någa följa att de får rekommenderade behandlingar och genonomför livsstilsförändringar som kan förbättra prognosen, säger Axel Carlsson.