Situationen på bostadsmarknaden ser allt mer hopplös ut. Att hitta ett tryggt och lämpligt boende på de orter där jobben finns är snart sagt en omöjlighet. Fler och fler drabbas, men kaoset slår speciellt hårt mot vissa grupper, däribland unga.
Det är mångåriga köer till förstahandskontrakt. Det är hutlösa, svarta, andrahandshyror som omöjliggör eget bosparande. Det är ett köp av en bostadsrätt som ofta är det enda alternativet – vilket leder till uppressade priser och ökad belåning. Det är unga vuxna som missgynnas av lånetaket och som tvingas att fortsätta bo hemma hos föräldrarna.
För att dämpa lånefesten har Riksbanken valt att hålla igen med sänkningar av styrräntan – på bekostnad av jobben.
Den svenska bostadsmarknaden skulle alltså behöva ett ordentligt reformpaket, men från politiskt håll finns beröringsskräck. Med alla de miljarder som svenskarna har satt i rullning – i jakten på tak över huvudet – är det mycket som står på spel. Precis som tidigare regeringar har regeringen Reinfeldt – och bostadsminister Stefan Attefall (KD) – mest åstadkommit småduttande. Attefallshus, någon?
I slutet av december, förra året, skrev vi följande på UNT:s ledarsida: ”För det parti som vågar ta ett rejält grepp om frågan finns sannolikt mycket att vinna.”. Inom ett område som berör så många är det knappast någon överdrift. Fast efter det har mycket hänt i bostadsdebatten.
Det är tydligt att engagemanget växer – allt eftersom krisen tilltar. En växande skara aktörer vill bidra med förslag på vad som borde ske för att komma till rätta med problemen.
I januari gjorde, exempelvis, Riksbankschefen Stefan Ingves ett utspel i frågan, i samband med en intervju för DN. Ingves menade att en bred politisk kommission – med mandat för att komma med omfattande reformförslag – behövs.
För en dryg månad sedan presenterade den så kallade Nybyggarkommissionen – där den tidigare statsministern Göran Persson (S) har varit en av kommissionärerna – sin slutrapport. Rapporten bestod av en lista på 63 möjliga åtgärder för att motverka bostadskrisen. Bland dessa fanns att slopa bolånetaket – till förmån för amorteringskrav, att minska ränteavdragen – mot att detsamma sker med den reavinstskatt som betalas vid bostadsförsäljning, samt att konkurrensutsätta byggsektorn i större grad – genom till exempel förenklade tillståndsprocesser och gemensamma byggregler för Norden och Baltikum.
Lägg till en avreglerad hyresmarknad, så finns här en god grund för det välbehövliga reformpaketet.
Så sent som i onsdags skrev Thomas Östros, vd för Svenska bankföreningen, på DN debatt, med anledning av den rådande bostadsbristen och hushållens ökande skuldsättning. Östros konstaterade bland annat att: ”Det otillräckliga byggandet är det kanske största hindret mot den tillväxt som drivs från storstadsregionerna.”. Tidningen Din Bostadsrätt kom i veckan ut på temat ”Haveriet – Så kan bostadskrisen lösas”.
Tyckarna är alltså många, och missnöjet stort, men från politiskt håll är det alltjämt tyst. I vilken annan fråga som helst skulle situationen ses som en alldeles strålande öppning för valfritt parti att lansera ett batteri av förslag. Men bostadsfrågan är inte som vilken annan fråga som helst. Riskerna är många, investeringarna är stora och utvecklingen har snurrat i nedåtspiralen under väldigt lång tid. Konsekvenserna av ett felsteg kan bli ödesdigra.
Att något enskilt parti – eller ens något av blocken – ska våga köra sitt eget race i frågan är därför osannolikt. Precis som Stefan Ingves har varit inne på – och som sammansättningen av Nybyggarkommissionen syftar till – står hoppet snarast till en bred, blocköverskridande överenskommelse om ett åtgärdspaket.
Fast för det parti som tydligt förespråkar just en sådan överenskommelse kan ändå många röster finnas att tjäna. Att överhuvudtaget visa att man tar bostadskrisen på allvar kan mycket väl räcka för göra bostadspolitiken till faktor X i valet 2014.