Nyss kändes varenda löpsteg motigt och det verkade otänkbart att springa de sista kilometerna hem. Men så piggnar benen plötsligt till, oanade krafter träder fram och får kroppen att nästan dansa fram i löpspåret. Det rusar inombords och den tidigare smärtan är som bortblåst. Du har uppnått det som brukar kallas runner's high - den euforiska känsla som kan uppstå i samband med intensiv långdistansträning.
Begreppet myntades på 1970-talet i en bok om löpning av amerikanen James Fixx. Sedan dess har det vänts och vridits på tillståndet och forskare har försökt att reda ut vad det egentligen är som händer fysiologiskt när denna, för många beroendeframkallande, känsla tar överhand.
– Man vet i dag att träning är bra för det mentala måendet, att det ger ett bra skydd mot ångest och depression. Men runner’s high är någonting utöver detta. Det är den mest extrema känsla av välmående som träning kan ge. Man upplever även smärtlindring och en känsla av att bli starkare och mer koncentrerad.
Det säger Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare till "Hälsa på recept", som tar upp den senaste forskningen om träningens effekt på kroppen och hjärnan.
Förmodligen, säger Anders Hansen, har förmågan att få runner’s high varit en överlevandsfördel för människan genom historien. Att få en extra superkraft och bli mer alert gjorde att man hade lättare att fly från faror och att jaga ett byte under långa distanser.
– När man förflyttade sig längre sträckor var skaderisken dessutom stor, men om man då upplevde smärtlindring och eufori kunde man springa längre utan att ge upp, säger han.
När forskare har undersökt hjärnan hos långdistanslöpare har man sett att efter två timmars intensiv löpning ökar endorfinnivåerna i de områden i hjärnan som är viktiga för just välbefinnandet. När löparna efteråt fick värdera löpningen såg forskarna att ju mer euforiska de känt sig, desto högre var de uppmätta nivåerna av endorfiner. Men de är förmodligen bara en del av runner’s high, säger Hansen. Annat som tycks ha betydelse är de ökade halterna av de smärtstillande ämnena endocannabinoider.
– Man skulle kunna beskriva det som ett slags kroppseget cannabis. Det har faktiskt samma receptorer i hjärnan som marijuana och hasch, säger han.
Namnkunniga löpcoachen Miranda Kvist har tävlat i löpning så länge hon minns. Tills för sex år sedan sprang hon på asfalt, men på senare år avverkar hon långa distanser i krävande terräng, så kallad ultratraillöpning, långt från betong och eljusspår. Häromåret sade hon upp sig från sitt jobb som inköpare i livsmedelsbranschen och startade i stället eget inom löpbranschen – hon anordnar i dag traillöpningsresor och -kurser. Anledningen till att hon gjorde en helomvändning yrkesmässigt har till stor del att göra med runner’s high. Hon ville få möjlighet att nå det här tillståndet, som hon tycker är beroendeframkallande, oftare och ville bidra till att andra också skulle kunna vara med om det.
– Det är en adrenalinkick som inte är av denna värld. Jag har upplevt något liknande en gång tidigare, det var när jag hoppade fallskärm. Man känner sig odödlig, oövervinnerlig och tacksam. Tacksam över allt från tjatiga familjemedlemmar –som jag plötsligt inser är de bästa – till att min kropp är stark och fungerar att springa med. Det är så nära att ta droger som jag har kommit, säger hon.
Miranda tackar tillståndet för att hon lyckas genomföra så långa löppass som hon gör. Hon kan vara ute i 12 timmar, ibland längre.
– Vi som springer ultralopp vet vad det handlar om. Man orkar inte springa så långt enbart genom att ha tränat hårt. Det krävs något mer, det krävs att man får den där extra kraften. (TT)