– Jag får ut drygt 7 000 i månaden netto. Men är jag förkyld och sjukskriven några dagar blir det ännu mindre kvar i plånboken. Jag går back varenda månad, säger 28-årige Björn Schultz.
Så fort Björn Schultz kommer hem från jobbet stupar han i säng av sjuklig trötthet. Han har gjort mängder med tester men har ingen diagnos. Han klarar av att jobba halvtid men Försäkringskassan har sagt nej till sjukpenning resten av tiden och just nu befinner han sig i ett vakuum av ovisshet.
– Jag har överklagat beslutet och tänker inte ge upp, säger han.
Hans hälsoproblem började för drygt tre och ett halvt år sedan. Det var i februari 2009, jobbarkompisarna satt och pratade om hur de tagit tag i träningen och hur kul det var. Björn Schultz hade däremot känt en smygande trötthet en tid, en orkeslöshet som han inte kände igen. Han var van att träna men nu orkade han inte.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte att det bara var ett tillfällig virus och att det skulle vara över på en vecka. Nu så här i efterhand kan jag se att det bara small till från en vecka till en annan. Det här att jag inte orkade något längre.
Alla vardagssysslor som att gå upp på morgonen, klä sig, laga frukost, åka till jobbet, komma hem, laga mat och sköta andra hushållsbestyr blev oöverkomliga hinder. På kort tid och Björn föll snabbt ner i ett djupt trötthetshål som han inte kommit upp ur än.
Han misstänker att han lider av sjukdomen kroniskt trötthetssyndrom, även om han inte uppfyller alla kriterier för sjukdomen. Förutom överdriven trötthet, kan sjukdomen även inkludera minnes- och koncentrationsproblem, sömnsvårigheter, samt muskel- eller ledvärk.
Många känner sig febriga och har ömmande lymfkörtlar. Men de problemen har inte Björn Schultz.
– Min mamma har redan fått diagnosen kroniskt trötthetssyndrom. Vissa forskare pekar på att den kan vara ärftlig och då skulle det inte vara så konstigt om även jag fått sjukdomen, förklarar Björn Schultz.
Åren fram till nu kan beskrivas som en tröstlös kamp för att få sjukpenning för den tid han anser att han inte kla rar av att arbeta.
– Jag har försökt jobba sjuttiofem procent, men det går inte. Femtio procent är maxgränsen för vad jag orkar med, säger Björn Schultz, som har en heltidstjänst på Uppsalaföretaget Kontex, där han monterar elskåp.
Tack vare att arbetsgivaren är förstående har han kunnat gå ner till halvtid utan att förlora jobbet. Det är guld värt, menar Björn.
Hans ekonomi är körd i botten när vi träffas för att han ska få berätta om sin situation.
I en blåfärgad pappersmapp ligger en tjock hög med papper från Försäkringskassan, läkare, socialtjänsten och Arbetsförmedlingen, innehållande intyg, sjukjournaler, hälsoutredningar och avslag.
När Björn Schultz blev sjuk började han att isolera sig alltmer och förlorade kontakten med vänner. Han orkade inte träffa folk och satt mest hemma och tittade på tv på sin fritid.
Björn Schultz är en av många i Sverige som nekas sjukpenning. Även om varje fall är unikt, känner han sig som en i mängden.
– Man blir inte trodd och lever på existensminimum, vilket gör att man tänker på pengar hela tiden från det att man vaknar tills man ska sova. Jag skulle nog kunna få socialbidrag men jag har inte brytt mig om att söka för när jag såg papperet med alla intyg som skulle in, gav jag upp. Jag får låna pengar av min familj när det inte går runt.
Björn Schultz drar sig för att tänka på framtiden.
Mest försöker han fokusera på att få vardagen att fungera och klara av jobbet, som han är glad att han trots allt har kvar.
Men att ständigt gå back och aldrig kunna unna sig något tär. Att leva snålt och på gränsen är tufft.
– Jag syns inte i statistiken och jag vet att vi är många som har det så här. Jag försöker acceptera men det är svårt att tänka positivt.