Björklunds väljare
Politik handlar inte bara om partiers och politikers exakta ståndpunkter. Inte heller om vem som kan göra flest rubrikknipande utspel. Både åsikterna, personligheten och förmågan att uttrycka sig slagkraftigt är viktiga, men grunden för många människors partival är ändå något annat. Det handlar om hur man uppfattar sig själv, vad man vill stå för - och vad man vill hålla på avstånd.
Att folkpartiets kärnväljare vill ha en borgerlig regering behöver inte utredas närmare. Om inte annat så är det en följd av det långa socialdemokratiska maktinnehavet och de tendenser till maktfullkomlighet som alltid får liberaler att känna olust.
Men den borgerliga identifikationen handlar sällan eller aldrig om klasskänsla. De flesta av folkpartiets kärnväljare kan antagligen i socio-ekonomiska termer beskrivas som "bildad medelklass" - människor med ordnade förhållanden, hyfsade inkomster och god utbildning - men de anser samtidigt att politikens uppgift är att öka allas möjligheter i stället för att bevara den "egna" gruppens position gentemot andra. De står för ett värderingsmönster som lika gärna kan finnas - och finns - i andra grupper. Många har sin bakgrund i ideella folkrörelser. En gång i tiden var det ofta nykterhetsrörelsen och frikyrkorna, i dag kan det lika gärna vara Amnesty eller något annat, ofta med internationell anknytning.
De håller på marknadsekonomi och fri företagsamhet, men inte för att de förläst sig på några "nyliberala" ekonomer utan för att de misstror socialismen och förstått från verkligheten att planekonomi inte fungerar. De håller på en generös och generell välfärdspolitik och inser att detta kräver ett ganska stort skatteuttag - men ser gärna variation och valfrihet. De tror mer på utbildning än på omfördelning för att vidga människors livschanser och har långt före Björklund känt frustration över hur den svenska skolan svikit dem som bäst behövt den. Jämställdhet, internationalism och engagemang för flyktingar ses som självklarheter, och de som såg Vita huset jublade när president Bartlet i en berömd scen använde
Bibelcitat för att sopa golvet med en kristen fundamentalist som spred smädelser mot homosexuella.
En alltför "idealistisk" åsiktsprofil kan ibland leda till oförmåga att hantera verklighetens målkonflikter och arbeta effektivt med praktisk politik. Men faktum är att liberala och frisinnade "gräsrötter" under decennier hört till de självklara stöttepelarna i svenskt samhällsliv - tillsammans med sina motsvarigheter i övriga partier. I rikspolitiken har folkpartiet under långa perioder varit det borgerliga parti som samlat mest stöd, i rollen som ett reformvänligt alternativ till socialdemokratin.
Den svåra uppgiften för folkpartiets olika ledare har alltid varit att entusiasmera kärnväljarna och samtidigt nå ut till så många som möjligt som tvekar mellan folkpartiet och socialdemokraterna eller mellan folkpartiet och något annat borgerligt parti. Men under åren efter valframgången 2002 tycks den första uppgiften tidvis ha förträngts inför utsikten att få rubriker på utspel med oväntade ståndpunkter. "Spinneffekten" fick gång på gång tränga ut det sakpolitiska budskapet, med resultatet att väljare som normalt inte ens övervägt att rösta på något annat parti än folkpartiet började se sig om efter andra möjligheter.
Alternativet är inte en diffust "snäll" politik utan klara besked om skolan, arbetslinjen eller utanförskapet. Folkpartiets väljare kan tycka olika saker om enskildheter som språkkrav, men har knappast några svårigheter att se kopplingen mellan kunskaper, arbete, integration och personlig utveckling. Däremot förväntar de sig också liberal trovärdighet i frågor som rättssäkerhet och individens integritet och de vill inte uppleva en repris på hållningslös-
heten om övergångsregler för nya EU-medborgare.
Budskapet i Vita huset är att det måste finnas utrymme för idealitet och principer också i vår tids politik. Politiker ska stå för värden som väljarna kan respektera, även om de inte delar alla ståndpunkter i sak.
Jan Björklund har en påfallande förmåga att formulera sig tydligt. Hans uppväxt i ett textilarbetarhem utan välfyllda bokhyllor ger en trovärdighet av ovanligt slag när han talar om utbildning som ett instrument för utjämning och nya chanser. Kan han använda den trovärdigheten i ett bredare perspektiv och återknyta till den äkta liberalismens traditioner så kan det gå bra för folkpartiet. Och det kan i sin tur få stor betydelse också för den borgerliga alliansen 2010.
Så jobbar vi med nyheter