Att Lärarnas Riksförbund håller med är inte överraskande. Men det säger mycket att den enda synpunkt som uttalas av Socialdemokraternas skolpolitiske talesman Mikael Damberg är att det inte räcker med centrala styrdokument – det avgörande är lärarna själva. I det har Damberg rätt, men viktigare är vad han inte säger: inte ett ord om ”borgerlig sorteringsskola”. Damberg fattar vad det handlar om och har förhoppningsvis den tillträdande partiledarens stöd. I så fall har Björklund vunnit debatten om problemformuleringen, och gett nytt innehåll åt den gamla liberala – och socialdemokratiska! – insikten om skolans nyckelroll för att motverka klyftor i samhället.
Det är nämligen just detta det handlar om. Björklund påminner i DN på ett ovanligt tydligt sätt om konsekvenserna av många års överbetoning av så kallat fritt arbete: Elever som är mer mogna att ta eget ansvar eller kommer från hem med stark utbildningstradition har gynnats, andra har ofta förlorat det stöd som en aktiv lärarledd undervisning med genomgångar, repetition och dialog skulle ge, utan att få något annat i stället.
Till den uppenbara klassaspekten kommer en könsaspekt. Pojkar mognar ofta senare än flickor och i pojkars sociala koder ingår ofta en ”antiplugginställning” som lätt förstärks om spelregler och förväntningar blir otydliga.
Det finns forskning som visar ett samband mellan brist på strukturerad undervisning och sämre resultat – och ökade skillnader mellan olika elever. Rimligen går detta också ut över elevernas förmåga till självständigt kritiskt tänkande.
Självklart, kan man tycka. Men självklarheter måste ibland upptäckas på nytt. Syftet med betoningen av fritt arbete på den strukturerade undervisningens bekostnad har varit gott. Men resultatet har blivit en fälla för just dem som behöver skolan bäst. Nu måste vi låta lärarna vara lärare.