Hur många böcker har det inte skrivits, hur många pjäser har det inte satts upp, om det hopplöst omöjliga i mänsklig kommunikation? Varför ska det vara så svårt för oss människor (flockdjur och språkvarelser som vi trots allt är) att göra oss förstådda sinsemellan? Ofta framstår vi som för komplexa för vårt eget bästa. Verklig kontakt och sann samhörighet ter sig inte sällan som en avlägsen illusion vi tröstlöst klamrar oss fast vid. Samtidigt; hur tråkigt skulle inte livet vara om vi hela tiden förstod varandra? Är det inte just varandras outgrundlighet vi fascineras av, som gör att vi ständigt dras till varandra, vill mötas, åtminstone försöka förstå? Hur odynamiska och stela skulle inte våra relationer bli om vi faktiskt begrep oss på varandra? Eller, för den delen, oss själva?
Oline Stig skildrar i sin nya novellsamling Över gränsen på ett spännande, ofta väldigt roligt och oerhört inkännande sätt hur oförutsägbara och förunderliga våra möten med varandra kan bli. Det handlar om den sociala interaktionens komplexitet, om hur saker ibland, trots goda intentioner, kan bli så fruktansvärt fel. Men också om hur saker, som av en ren nåd, plötsligt kan bli helt rätt.
Som titeln antyder handlar flera av novellerna om människor som på ett eller annat sätt passerar gränsen för det socialt acceptabla, eller människor som försöker hantera en socialt prekär situation. Som mamman som upptäcker att hennes femåriga dotter av grannpojken, han som är så mild och vänlig, tvingas till underliga sexuella lekar. Eller mannen som så till den grad vantrivs på jobbet att han på allvar funderar på att röja sin chef ur vägen. Stig utgår ofta från en igenkännbar situation (ett återseende, ett möte) men låter sedan dessa situationer ta oväntade vändningar. Hon avslöjar gradvis sina karaktärers hemligheter, deras motiv och tankar, och komplicerar det som till en början verkade enkelt.
Stig har med sina tre tidigare novellsamlingar (hon har även givit ut romanen Jupiters öga) etablerat sig som en av Sveriges främsta novellister. Med Över gränsen befäster hon definitivt den positionen. Alla noveller i samlingen är visserligen inte riktigt lika starka. Men de bästa är snudd på mästerliga. Framförallt skriver Stig med en respekt för människans outgrundlighet. Kanske är det just därför man känner så starkt för personerna i hennes berättelser. Själv kommer jag nog sent att glömma Aron i husvagnen, Henny med indianen eller den rörande naiva Claes. Och även om de personer Stig skriver om kan framstå som både osympatiska och obegripliga så finns det ändå hela tiden en ömhet, ja rent av kärlek, i personporträtten. Stig fångar just det där hopplöst svåra i den mänskliga kommunikationen och samvaron, men hon gestaltar det med en beundransvärd konkretion. Hon är svår, fast på ett enkelt sätt.
Stigs bitterljuva små berättelser må vara skrivna i det korta formatet, men avtrycket de lämnar hos läsaren är helt klart långvarig.