Det är en idé som spritts bland annat tack vare Yunus och framgångarna för Grameen Bank, men som vann verklig internationell uppmärksamhet genom just Nobelpriset.
Inte alla är förtjusta. På senare år har det stormat ordentligt kring både Yunus och Grameen Bank, som anklagats för oegentligheter och ockerräntor. Här i Uppsala har den bangladeshiske författaren Anisur Rahman varit skarpt kritisk mot hela mikrolånskonceptet på UNT:s debattsida (29/4). Han påpekar att lånen ofta används av utfattiga människor för att täcka icke-vinstgivande nödutgifter, exempelvis sjukvård, och att de höga räntorna låser in många i en hopplös skuldfälla – förslavar, snarare än befriar.
I måndags ordnades en debatt om saken i Universitetshuset i Uppsala, där Anisur Rahman mötte forskare och kritiker. Talade i egen sak gjorde Lars-Olof Hellgren, vd för Mikrofinanshuset (se också UNT Debatt 2/5), men det han sa var icke desto mindre klokt. Krasst, men säkert realistiskt, konstaterade han att också en bank som sysslar med mikrolån måste vara en bank. Visst måste man bry sig om utvecklingsfrågor och de samhällen man arbetar i, annars lär man inte ge sig in i branschen över huvud taget. Men i slutändan gäller det att ha sunda finanser.
– Du kan aldrig acceptera att vara för ”mjuk” när det gäller det finansiella, för då tar du död på hela institutionen.
Och då blir det inga lån alls. Vad mikrofinanserna gör är inte att ge fattiga tillgång till särskilt snälla lån, eller ersätta ett rent bidragsbaserat bistånd, utan att skapa en finanssektor där det tidigare inte fanns någon sådan. I de enskilda fallen kan det hjälpa eller stjälpa, och visst kan idén missbrukas av skrupelfria företagare. Men på längre sikt är utbredningen av mikrofinansföretag en utvecklingsinsats i sig själv: så byggs en ekonomisk infrastruktur ut också i jordens fattigaste områden.