"Jag har ingen tanke på att pensionera mig, på riktigt alltså", säger Birgitta Eriksson när vi frågar om hon kommer fortsätta jobba när hon är över 70.
Vi träffar Birgitta Eriksson utanför polishuset i Uppsala, där frivården har sina lokaler. Birgitta jobbar inte där idag, men vi ses där då hon är bekant med byggnaden och de som jobbar där. I korridoren på väg till kontoret, som vi fått låna till intervjun, går vi förbi fem-sex anställda och varenda en ler och hälsar när de möter henne.
– Jag gick i pension vid 67 års ålder, då jobbade jag här inom frivården i Uppsala. Men jag spelar inte golf eller har någon annan hobby. Så när jag såg en annons där de sökte vikarier hos frivården på Fridhemsplan i Stockholm ringde jag dit, säger Birgitta.
Dock visade det sig vara en fast tjänst och Birgitta valde att inte söka. Men 14 dagar senare ringde de upp från frivården i Huddinge och erbjöd ett vikariat på tre månader.
– Nu har jag varit där i två år. De är nog nöjda med att jag kom dit för nu vill de inte bli av med mig. Jag roffar gärna åt mig arbetsuppgifter så att de andra kan fokusera på sitt.
Att Birgitta började jobba inom frivården redan som 19-åring var en ren tillfällighet.
– Jag jobbade som kontorist ute på Ultuna och satt och renskrev texter åt professorerna. Men en dag läste jag i Arbetsförmedlingens lista att en tjänst som kontorist på Uppsala ungdomsfängelse var ledig, så jag sökte jobbet. Jag tyckte ändå det var lite för långt till Ultuna.
Birgitta fick jobbet och började år 1971 att arbeta som kontorist vid Uppsala ungdomsfängelse.
– På den tiden var man väldigt vuxen vid den åldern, jag var inte alls rädd för vad jag hade gett mig in på. Jag hade inte så mycket att göra med de intagna vid min tjänst som kontorist, säger hon.
1974 flyttades Birgitta från ungdomsfängelset till frivården i Uppsala. Det är som administratör inom frivården hon förblivit sedan dess.
– Mitt arbete är oerhört mångfacetterat, det är många olika delar att hålla reda på. Det är jätteroligt och intressant, jag får alltid lära mig något nytt. Grunden till alltihop är att jag tycker det är roligt att jobba, det har jag alltid tyckt. Jag brukar säga att det är hereditärt, jag har det efter min pappa som jobbade mycket och jämt.
Birgittas pappa jobbade som inspicient på Uppsala stadsteater. Hon berättar att han jobbade även när han var sjuk eller mådde dåligt.
– En gång tog han en rullstol från rekvisitan och åkte runt på den och jobbade. Lite så kan jag vara. Jag älskar att jobba, det ger mig mer krafter än vad de tar.
Som person ser Birgitta sig själv som engagerad och rak.
– Jag är absolut inte rädd för att säga vad jag tycker och tänker. Att ta en diskussion har alltid roat mig, vi har kommit överens så småningom. Sen är jag väldigt omtänksam också. Ligger det någon stackars människa på gatan går jag fram och frågar vad som har hänt och om jag kan hjälpa till.
Kommer det från ditt jobb eller är du sådan i grunden?
– På sätt och vis kommer det från jobbet tror jag. När jag började arbeta inom kriminalvården på 70-talet var vi ett väldigt sammansvetsat gäng uppe på anstalten. Jag glömmer aldrig en av mina bästa vänner och sedermera chef på den tiden, Per. Han frågade ofta om jag ville ha skjuts hem, vilket betydde att man fick åka på utflykter runt om i stan.
"Grunden till alltihop är att jag tycker det är roligt att jobba, det har jag alltid tyckt", säger Birgitta Eriksson, 69, om sina 50 år inom kriminalvården.
Birgitta berättar att Per brukade spela på hästar. En gång när hon var med honom till en tobaksaffär i stan, låg det en dam i rännstenen.
– Hon var väldigt berusad och låg på marken med en varmkorv klämd i ena handen. Eftersom Per själv var funktionshindrad och inte kunde hjälpa till fick han oss andra att tänka på det. Så jag fick kliva ur bilen och ta hand om henne.
Då växte Birgittas humana tankesätt och har vartefter i livet byggts på. Något annat som Birgitta tror har påverkat henne mycket som person är hennes första chefer vid ungdomsfängelset.
– Det var två damer födda på 30-talet. De var helt otroliga, de fick oss unga tjejer att lita på oss själva. Det sa alltid att "Det där fixar ni, det behöver man inte vara akademiker för att lösa" eller "Det där är du mycket bättre på än vad vi är". De verkligen månade om oss och fick oss att våga ta ansvar.
Skulle du säga att du haft feministiska förebilder i de här kvinnorna?
– Ja. Det tycker jag verkligen. Jag har nog byggts upp av att mina två första chefer var två starka, bra kvinnor.
En anställd, som vi möter i frivårdens lokaler i Uppsala, har bara gott att säga om henne.
– Jag var Birgittas chef ett tag, hon är en fantastisk medarbetare, säger Magnus Harrysson.
Birgitta har kunskapen och viljan att hjälpa andra och har länge varit en central figur i sitt arbete.
– Jag tröttnar aldrig, du får fråga mig hundra gånger. Hellre det än att du inte frågar alls och gör fel. Jag tror jag är och har varit en väldigt stabil person som man kan lita på.
Birgitta har även varit delaktig i att utveckla klientdatasystemen inom frivården och rest runt i Sverige och utbildat anställda.
– På grund av min erfarenhet och kunskap har jag kunnat bidra med att lösa problem.
Har du någonsin varit rädd på jobbet?
– Nej, eller ja någon gång. Jag minns en gång när en kille blev skogstokig i väntrummet till frivården här i Uppsala precis bredvid receptionen, där jag satt då. Han hade med sig sin socialsekreterare och blev förbannad på henne över något och rätt som det var slet han ned anslagstavlan och skulle slå den i huvudet på henne. Jag minns att jag fick tunnelseende och gick in och försökte avbryta det. Då rusade de inom mig, för han var ju faktiskt farlig.
"Jag har nog byggts upp av att mina två första chefer var två starka, bra kvinnor", säger Birgitta Eriksson som hoppas att unga tjejer idag kan ha en äldre erfaren kvinna som stöd.
Polisen hade på den tiden kontor i närheten och anlände på två minuter.
– Man blir väldigt tränad när man jobbar inom frivården, man lär sig se hur den här personen är och hur den mår. De flesta gångerna är man inte rädd men alert.
Hennes tjänst inom frivården fortgår till årsskiftet. Men sluta jobba, det vill hon inte.
– Jag har ingen tanke på att pensionera mig, på riktigt alltså. Jag är så glad att jag sökte jobbet som 19-åring. Fån början ville jag bli inspicient som pappa, men det fick inte unga flickor på den tiden. Men idag är jag nöjd och tänker att jag blev lite grann som pappa, han var scenchef och jag är kanske lite så. Jag har koll på allt möjligt, drar i trådar och ser till att allting fungerar.
– Det har gått den vägen i alla fall, säger Birgitta.
Frivård: Övervakning av de som är dömda till samhällstjänst eller fotboja. 2019 avtjänade 10 200 sin dom i frivård. Kriminalvården har över 12 000 anställda.