Emil Nilsson är starkt kritisk mot att Uppsala universitet är inblandad i skogsbruk han menar är skadligt för naturen genom Uppsala Akademiförvaltning. "Jag skäms för att vara disputerad vid Uppsala universitet", säger han.
Vi är på väg till tjäderns skogar. Här norr om Vänge har fågelskådare och forskare studerat tjädrarnas parningspel i årtionden. När vi börjar gå stöter vi på tydliga vargspår.
Emil Nilsson stannar till och gör en skiss i snön med sin vandringskäpp, ett mönster av cirklar. Han förklarar hur ett tjäderspel går till där tuppar sitter i sina områden, med en tupp i centrum.
– Jag har legat i gömsle här och följt spelet i tolv år. Jag fick uppgifterna från en som inventerat det som doktorand på Uppsala universitet för länge sedan, berättar Emil Nilsson.
Men nu är de gamla skogarna här hotade, förklarar han.
– Det är de sista resterna av de gamla bondskogarna de sopar ner, säger Emil Nilsson.
UNT har berättat om ett forskarkrav på att det skogsbruk som ger Uppsala universitet stora intäkter måste ställas om, bort från kalhyggesbruk för den biologiska mångfaldens skull.
Skogarna där vi går är direkt kopplade till Uppsala universitet. Här finns mark som är Uppsala Akademiförvaltnings och mark som ägs av Ulleråkers häradsallmänning, där Akademiförvaltningen är största delägare och sitter i styrelsen.
Det här är mark som varit bruksskog för bönderna i trakten. De har haft djur på bete här och tagit ut det timmer man behövt. På så sätt har skogen fått en profil med träd av olika ålder och olika slag, med döda träd som fallit till marken och där marken är intakt och oberedd. Sådan skog kallas kontinuitetsskog och borgar för stor artrikedom.
Hos Skogsstyrelsen ligger nu flera så kallade avverkningsanmälningar som Akademiförvaltningen är delaktiga i.
Emil Nilsson och andra biologer försöker nu stoppa planerna. På frivillig basis gör de den inventering som de menar att skogsägarna själva borde göra, men inte gör. De har hittat flera skyddade arter och rapporterat in dem till Skogsstyrelsen som då pausat avverkningsplanerna.
Väl i skogsområdet som är vårt första mål faller Emil direkt på knä.
– Titta! Här har vi rynkskinn, en rödlistad art som växer på sådana här granlågor. Och här har vi ullticka, säger han och pekar på en sedan länge fallen trädstam.
Emil Nilsson visar rynkskinn på en fallen trädstam. Arten är enligt SLU.s artfakta tydlig indikator på en artrik skog. Den här skogen är avverkningsanmäld.
Förutom att svamparna är skyddsvärda är de miljöer för andra arter.
– Hit kan det komma skalbaggar som lever just där de här svamparna finns.
Bara några meter längre in faller han på knä igen. Han gräver fram de vintergröna bladen på en frusen knärot, en orkidé som är skyddad av den svenska artskyddsförordningen. Skogsstyrelsen har i flera fall stoppat avverkning där den finns.
Men trots att orkidén står här är skogen avverkningsanmäld.
– Det är hugg först och fråga sedan som gäller. Inga pengar verkar läggas på inventering före avverkningsanmälning. Jag skäms över att vara disputerad vid Uppsala universitet, som får pengar från skogsförvaltningen, säger Emil Nilsson.
"Man ser framgångsrik ut om man avverkar mycket, och det är ekonomin som sätts först, inte biologin eller etiken, inom skogsnäringen", säger biologen Emil Nilsson.
Under åren har han noterat hur tjäderspelet flyttat sig efter avverkningar i området. Tjäderspel är skyddat enligt EU-direktiv, och efter rapporter från enskilda har Skogsstyrelsen nu pausat häradsallmänningens planerade avverkning på ett område här.
Emil Nilsson ser det som cyniskt att Akademiförvaltningen är delaktiga i planer på att hugga bort tjäderspel som universitetets egna forskare inventerat.
– Tjädrar har torgskräck och vill inte ens flyga över kalhyggen. De här är ju genetisk programmerat hos dem, de vill inte bli tagna av örn eller mård. Därför flyttar de sig när det kalavverkas. Men snart finns ju inte skogar kvar här för dem, säger han.
Emil Nilsson är inte kategoriskt emot kalhyggen. En del mark som redan är brukad kan fortsätta att kalavverkas, menar han. Men det som växer upp där är som han ser det plantage, inte skog.
– I en skog sker föryngringen naturligt och marken är inte beredd med maskiner eller gödslad.
Grantickan är klassad som nära hotad, men växer fint i gammelskogarna norr om Vänge.
Vi travar genom fint bevarad "bondskog". En del tillhör mark som Akademiförvaltningen frivilligt skyddat för sina naturvärden. På gamla träd hittar Emil Nilsson rödlistade arter som garnlav och granticka.
Mellan de artrika områdena går vi över ett väldigt kalhygge, delvis Akademiförvaltningens och delvis Ulleråkers häradsallmänning.
– Här har man bara vräkt ned skog i olika omgångar så att vi fått ett jättestort hyggeslandskap. Jag undrar vad som gått förlorat här, säger Emil Nilsson.
Skogschef på Uppsala Akademiförvaltning är Anders Söderström. Han sitter också i styrelsen för Ulleråkers häradsallmänning sedan några år.
På de avverkningsanmälda skogarna har entreprenörer redan avverkat undervegetation.
Akademiförvaltningen gör inventeringar innan de avverkningsanmäler, hävdar han. Till hjälp finns ett stöd i form av kartor med uppgifter om bland annat skyddade arter.
Är ni själva ute på markerna och tittar?
– Ja, ja. Alla marker besöks av oss. Vi köper också in tjänster, särskilt vid svåra bedömningar, säger han.
Men när det gäller häradsallmänningen säger sig Anders Söderström inte ha samma sakkunnighet, som när det gäller Akademiförvaltningens egen mark. Men han känner väl till diskussionerna om tjäderspelet.
– Skogsfågel på allmänningen är bra och en rikedom. Ingen vill göra åtgärder som riskerar tjäderns spelplatser. Det här ligger hos Skogsstyrelsen och jag förutsätter att vi hittar en bra lösning. Vi är skyldiga enligt lag och våra certifieringar att anpassa oss till skyddade arters livsförutsättningar.
Här har ideella krafter stoppat avverkningar. Borde inte bolagen själva ha koll?
– Jo, vi måste jobba framåt med det här. Det är ostridigt att vi står inför förändringar när det gäller bättre artskydd, alldeles nyligen har rättsliga skärpningar kommit som kräver att skogsägarna tar större hänsyn, exempelvis till fågellivet, säger Anders Söderström.
Anders Söderström är skogschef inom Uppsala Akademiförvaltning. "Vi på Akademiförvaltningen känner stor omsorg om naturen", säger han.
På senare år har debatten om skogen varit intensiv. Det är sunt, men debatten har blivit för polariserad, menar han. Han säger sig förstå att det finns en rädsla för att exempelvis de riktiga gammelskogarna utanför Uppsala ska försvinna, men tycker inte att kritikerna är rättvisa i bedömningen av skogsbolagen och deras inställning till skogen.
– Vi på Akademiförvaltningen känner stor omsorg om naturen och drivs att hitta ett hållbart skogsbruk, där vi tar ut det vi behöver men slår vakt om viktiga livsmiljöer. Jag tycker att vi hela tiden flyttar fram positionerna, säger Anders Söderström.
I skogen har vi nått till slutet på promenaden. Men Emil Nilsson kommer snart vara ute igen och inventera arter.
– Skogsstyrelsen hinner inte och Akademiförvaltningen och bolagen har inte kunskapen. Då måste vi.