Carl Bildt borde aldrig ha accepterat en plats i styrelsen för Lundin. Att han vid den tidpunkten hade lämnat politiken och inte kan ha räknat med att återkomma spelar ingen roll. Dels är Lundin inte ett företag vilket som helst, utan ett som ofta opererar i områden som mer nogräknade entreprenörer aktar sig för. Dels har den som haft politiska topposter ettt ansvar också efter sin avgång. Det finns uppdrag som en tidigare statsminister helt enkelt inte bör ta, just för att han eller hon har varit statsminister.
Att Bildt först försökte mörka sin insyn i Lundins planer på Afrikas horn, trots att han måste ha vetat att han kunde bli synad, är obegripligt. Hans situation har snabbt förvärrats efter Ekots avslöjanden häromdagen. Men påståendet att han måste ha låtit sitt agerande efter fängslandet av Martin Schibbye och Johan Persson ha påverkats av sitt engagemang i Lundin Petroleum är just ett påstående och inget som kan ledas i bevis.
Självklart kan Bildt hålla på journalistikens frihet även om han tillhört styrelsen för Lundin. Problemet är att Bildts reflexer, när nyheten om att svenskarna gripits kom, inte var de som man har rätt att vänta sig av en svensk utrikesminister.
Hans första kommentar handlade nämligen om att Ogaden är ett område som ”vi” (alltså UD) ”har avrått från att resa till, för det är ett farligt område”. Så säger man om aningslösa turister som förirrat sig in i en krigszon.
Men för journalister kan själva poängen med att ge sig in i ett område vara just att det är farligt. Generationer av krigskorrespondenter har tagit stora personliga risker för att kunna dokumentera händelser som omvärlden annars kanske aldrig skulle få kunskap om. De har varit helt på det klara med vilka risker de tagit, men de har ansett att allmänintresset måste ta över. Någon måste försöka berätta om det som sker – det är det som är mediernas och därmed journalisternas roll i ett öppet samhälle.
I Sverige är dessa principer självklara för de flesta och de har en lång bakgrundshistoria. Därför har man rätt att kräva att landets främsta företrädare omedelbart hänvisar till ordets och pressens frihet när svenska journalister grips i en diktaturstat.
Detta gäller också de som aspirerar på att bli landets främsta företrädare efter nästa val. Men Håkan Juholt klev lika fel som Bildt, om än på ett annorlunda sätt. Han har nämligen hävdat att ”varje land ska lagföra de personer som man anser har begått ett brott”. Därmed tycktes han godta den etiopiska regimens beskrivning av händelsen och av Schibbye och Persson – de var inga journalister alls utan simpla kriminella som gett sig i lag med terrorister.
Journalister har inte större rätt att begå brott än andra, men de har ett yrke som innebär att de försöker ta reda på hur saker och ting förhåller sig. Och att ge sig in i en krigszon för att skildra vad som händer är inget brott. Juholt är medlem av Svenska journalistförbundet men kom ändå inte att tänka på vad journalistyrket innebär när han fick höra talas om gripandet.
Den etiopiska regimen har motiverat gripandet med politiska argument och vill naturligtvis statuera ett exempel – inga andra ska våga ge sig in i Ogaden. Då borde den svenska reaktionen ha varit lika politisk – man borde omedelbart ha slagit fast att det som skett var ett övergrepp mot mediernas frihet och krävt att de två svenskarna skulle släppas eftersom de inte gjort sig skyldiga till något som med normalt språkbruk är brottsligt. I stället sade man allt möjligt annat. Förhoppningsvis går det att få ut Schibbye och Persson ändå.